— Sedan kammarkoHegium, vid pröfning af åtskilliga hemmansåboers inom Asele lappmark, senom konungens befallningshafvande i Westerbottens län hos kollegium anmälda ansökningar att få deras åboende kronohemman till skatte inlösa, ansett sig icke kunna till dessa ansökningar bifall lemna, utan förklarat, att som å ifrågavarande kronohemman ränta och mantal blifvit af konungens befallningshafvande bestämda, att endast till dess annorlunda förordnades utgå, samt således icke i den ordning eller på det sätt för all framtid faststälde, som med stadgandet ik. reglementet om odlingen i Lappmarken af den 24 November 1749 öfverensstämde, kunde, innan mantal och ränta blifvit åsatte, skatteköp å berörde kronohemman icke ega rum; så hade konungens befallningshafvande hos Kongl. Maj:t hemställt, det K. M. täcktes meddela den förklaring, att kammarkollegium egde, sedan frihetsår för hemman och hemmansdelar tilländagått samt mantål och ränta blifvit, efter antingen syn på stället eller undersökning vid tingsrätten, af konungens befallningshafvande fastställd, försälja sådana hemman och hemmansdelar till skatte på de genom k. brefven d. 13 November 1794 och d. 5 Februari 1808 bestämda vilkor. Efter det kammarkollegium häröfver utlåtande afgifvit, har Kongl. Maj:t detta ärende i öfvervägande tagit, samt dervid ansett den omständigheten, att uti vissa provinser hemmanens slutliga skattläggning, enligt serskilda föreskrifter, måste uppskjutas, för att i sammanhang med anbefalld afvittring verkställas, och