Aftonbladet – 25 januari 1849, sida 1

Enligt Dittmars uträkning borde Holterling vara tillbaka kl. 8 på aftonen. Sedan han först hela eftermiddagen promenerat omkring i trakter, drog han sig vid pass kl. 7 framåt vägen och satte sig der att läsa, under det han afvaktade sin kommissionär, hvilken ock på det utsatta klockslaget anlände. Karlen, som följt geheimerådet, blef befalld att emottaga hästen och med den, jemte höckerna, begifva sig hem förut. På en obeväxt kulle, der ingen kunde höra dem, lät han nu Holterling redogöra för resan. Först frågade han efter bref, och bland de flera, han erhöll, fästade i synnerhet ett hans uppmärksamhet. Han tvekade i. . men öppnade det ... innehället var kort: Dittmar! kunna vi ej:hindra en viss G..tzs intriger, så är allt förloradt. Han stoppade brefven i sih ficka, mottog det lilla skrinet med dosorna, och afhörde derefter med spänd uppmärksamhet berättelsen om Emerentias och Göranssons samtal. Holterling hade ej förgätit minsta ord. På flera ställen smålog geheimerådet, och utbrast omsider, när Holterling slutat: I sanning, inte så illa! Ilon har talanger, hon skall få tjena mig!, Följande dagen, under tumultet i prestgården, lemnade, såsom vi nyss nämnde, geheimerådet och Holterling lägret, och företogo en promenad till den längst bort belägna grottan. Dittmar hade ej glömt att äfven här begagna de upp: täckter han gjort. Efter att af sin tjenare hafva emottagit en större väska, gick geheimerådet ensam in i grottan. Utan att förlora ett ögonblick aftog han geheimerådsoch påsatte kamrers-pereken; ömsade sedan plagg för plagg