Aftonbladet – 25 januari 1849, sida 1

3 eftermidd. för från andra länder, om icke skillnad i tullen funnes, till förmån för kolonialprodukterna. Tal. gjorde härefter en jemförelse, öfver hvad hvarje person af befolkningen betalar för statens regerande, utan att räkna alla lokala taxor. Detta går, sade han, till 9 sh. 7 pence personen i Förenta Staterna; 9 sh. 3 pence i Ryssland; 12 sh. 4 pence i Preussen, men i Frankrike stiger det till 24 sh., som visar en ganska betydlig tillvext. Men om dessa kostnader äro tunga i Frankrike, hvad gå de då till i England? Jo, icke mindre än 54 sk. (50 rdr rgs) på hvarje person öfver hufvud. (Hör! hör!) Tal. var en vän till den direkta taxeringen, emedan han tror det vara mindre lätt att öka denna, än den indirekta. Alla komma ännu i håg hvilket förfärligt buller det väckte i landet för en kort tid sedan, då regeringen försökte öka inkomststaxan, och likväl hade denna ökning icke varit i fråga för mer än några pence till på pundet, hvaremot många indirekta taxor stiga ända till 10 sh. på pundet. Ser man deremot på landstaxan, så har man genast ett bevis på, huru den stora jordaristokratien förstått att draga sig undan. Han trodde att denna taxa är ganska tung i några främmande länder och att den i Frankrike uppgår ända till 20 millioner ; och i England betalar den ej mer än 1, million. (Hör! hör!). Detta visar en stor ojemnhet i taxeringssystemet; och han kunde visa ut många andra märkvärdiga fall, som ådagalägga nödvändighketen af en revision i systemet; men våra lagstiftare, sade han, skola aldrig samtycka härtill, innan folket visar ett mera verksamt deltagande i sina affärer, och sänder till parlamentet män, villige att understödja dem, som förstå det onda och äro benägna att använda botemedlen. (Bifall.) Man sökte ofta inbilla folket, att handelsfriheten icke duger; men när har man rätt gjort försöket härmed? Det är sannt att rikets hamnar hade en tid, när hungersnöden påträngde, blifvit öppnade för införsel af de angelägnaste lifsförnödenheterna; men spanmålslagarne existerade då, såsom nu; och det är först i nästa Februari, som man får tillfälle till ett ordentligt försök. Spanmålstullen försvinner då, och låt sedan dem, som äro ifriga att behålla densamma, försöka att återställa den om de anse det låta sig göra. (Höga bifallsrop.) Han trodde att, om den fria handelns grundsats ordentligt utfördes, skulle detta lands trafik få en impuls framåt, som den ännu aldrig erfarit. Industriens driffjedrar skola då sättas i rörelse, mera företagsamhet och kraft visa sig i handeln, folket blifva bättre användt; och så väl det, som handlanden och kapitalisten få en bättre afkastning. Talaren tilkännagaf härefter sina åsigter om parlamentsreformen specielt. Om man ser på det factum, att af 7 millioner fullvuxna personer i detta land endast 930,000 eller en million hade röster, och att en stor afdelning uf folket är missnöjd med den närvarande valagen, så trodde han att man icke borde vända let döfva örat emot folkets önskningar på en id, då troner hålla på att ramla rundt omring oss, då dynastier kastas öfver ända, och England blifvit förvandladt till en fristad för andsflyktige monarker och regenter. Ty man vorde ihågkomma, att orsaken hvarföre dessa änder under året 1848 befunnit sig i anarki, visserligen icke låg deri, alt de varit för väl styrda förut, utan tvärtom att de varit illa styrda. Den egentliga orsaken låg i regerinsarnes slöseri, deri att folket nedtrycktes, och kanske framförallt deri, att folket ieke var representeradt. Man borde derföre icke blunda för nyttan af en progressiv reform; och han inskade en stor utvidgning med ens af valrälen, sådan som hrr Hume, Cobden och Bright öreslagit. Han ville hafva en röst åt hvar och n, som eger eller hyr egen bostad; och omöstningen ville han hafva sluten. Det är ett säckeri, att gifva någon rättighet att rösta, och edan icke försvara den fria utöfningen af denna ättighet (Bifalll. Man har hört sägas, att detta skulle leda till skrymteri; men för att påstå letta, måste man å andra sidan antaga, att nåson har rättighet att begära veta, på hvilken :n annan voterar. Han fjågade huru den slutna omröstningen då kunde förtjena namnet skrym-eri, när den utöfvades af personer, som de rika och mäktiga inom sina kretsar annars sökte besagna sås m verktyg för sina egna fördelar. Han ville också inskränka tiden, fö hvilken lelamöterna väljas, till 3 år, och förordade en emnare: röstfördelning på distrikterna. Ty nu, sade han, är underhuset egentligen icke att berakta annorlunda, än såsom en underafdelning uf lordernas hus, derigenom att aristokratien illsätter flertalet ledamöter med sina egna slägingar, som för sig sjelfva eller bekanta vilja komma åt höga platser med stora inkomster, ch som för detta ändamål ligga åt så my cket le kunna att få flottan och armeen utvidgade, ör att skapa behof af flera officersplatsers anändande. Det är på detta sätt man ser buru et egentligen går till att öka utgifterna för rigsmakten midt under freden, och att anslaen dertill ändå a drig blifva tillräckliga. Ian HH g Al ända nit bam cs Ao reKa 000 or CK