Aftonbladet – 22 januari 1849, sida 2

ag känt honom, gått antingen rådets eller ryssens ärender, för alt skada kungen. Det var han... Berättaren såg sig omkring med skrämd uppsyn... Det var han som ställde till med Lybecker och Albedibl... I Turkiet räddade han lifvet på ryttmästar Bernhard ... Hvad mig beträffar, så har jag slitit bra nog i hans tjenst. I höstas reste kamrern bort... då förestod jag också kontoret bär. Nå fyra veckor derefter å!erkom han, och frikostigt betalade han mig, det måste jag tillstå. Men genast skickade han bort mig... Jag borde genomresa Wermland, Westergylln och Östergylln, och noga göra mig underkunnig om sinnesstämningen på dessa orter, och utså frön till så mycken missbelåtenhet, jag möjligtvis förmådde. Vid min återkomst hade von Dittmar anländt. Jag hade sett honsm i Tyskland, och kände genast igen honom, fick också nu bestrida många budskickningar emellan kamrern och geheimerådet, utan att misstänka det minsta. Hvad som slog mig för hufvudet var, att jag aldrig såg Dittmar och kamrern tillsammans. När geheimeridet gick till hofvet, så var kamreren borta. Var kamreren på kontoret, så var g heimerådet innesluten i sitt kabinett, och ingen fick störa honom, såsom det hette. Jag svor att ta reda på detta besynnerliga förhållande. En dag, då jag var säker på att kamreren ej kunde lemna kentoret, sprang jag opp till gebeimerådet, och se, hans sängkammardörr var stängd... Om qvällen hade geheimerådet främmande... då smög jag mig in i sängkammaren, och vipps under sänsen. Om morgonen steg geheimerådet opp, påtog sin granna nattrock, befallte sin kommart enare gå, ech så fort han blifvit ensam, tog han nyckeln ur kabinettet, :som är idnanför sängkammaren, öppnade venstra garderobsdörrn och försvann. Men, nådig fröken! Nog hade jag kommit under sängen ... hur jag skulle komma dädan, hade jag ej betänkt. Här voro goda råd dyra. Huspigan kunde hvart ögonblick ö verraska mig... det var ej annat än att trotsa faran. Jag kröp fram, dammade af mig, och beslöt a t dristigt gå ut. Meter jag någon, så hittar jag väl också på någon nödlögn, tänkte jag. Lyckan var med mig... först i trappan mötte jag Holterling... Men, nådigaste fröken! började han åter, knäfallande och med den jemmerligaste uppsyn. Nu har jag bekänt allt... För Guds barmhertighets skull, gör mig ej olycklig! ... Ni känner inte kamrern. ., Småleende tillsade Eme entia honom sitt beskydd, och upprepade ännu en gång löftet öm leverantörsplatsen och hofkamrerstiteln. (Forts.)