Aftonbladet – 20 januari 1849, sida 2

Emerentia kunde icke afhålla sig ifrån att, såsom det syntes, med värma tacka prinsessan för, att hon något så när svarat drottningen i samma ton... Jag försäkrar, tillade hon, att hela upptåget endast var ett utbrott af harm öfver, att hennes skötbarn hertisen måste visa sig i ers kunglig höghets svit... hon kunde inte smälta att så mycken uppmärksamhet visas ers höghet ... Det tror jag fullkomligt, tillade prinsessan, ty hvarför erhöll jag ej i går den begärda afskedsaudiensen?... Hos drottningen åter, jemrade sig damerna öfver ungdomens näsvishet, och särdeles öfver prinsessans så kallade närgångenhet. Så underhållas agg och missämja emellan menniskorna till dess döden öfver dem utbreder sin svarta slöja ... och huru lyckligt vore det ej, om dess kalla hand åtminstone förmådde svalka det brinnande hatet!..TRETTIONDE KAPITLET. Så mycket hade prinsessan vunnit på enkedrottningens vupptåg, att tiden försvunnit och vagnarne voro framme. Hon hann blott taga en liten dejeuner, och det felades verkligen ej mer än fem minuter i åtta då hon satt i vagnen. . Regementsmusiken, som uppstämdes då hon lemnade borggården, förekom henne gudomlig På Riddarhustorget hade mycket folk samlat sig för alt skåda det stålliga tåget af vagnar ..Alla fönster voro fyllda med damer... Detta smickrade den fåfänga prinsessan, och hon besvarade, tvärt emot sin vana, med nedlåtenhet och huldrikt, till böger och venster, allas helsningar. Hennes hjerta upptogs af andra känslor, än för skön heten af de trakter hon nu genomfor. Hon uppvaknade först ur sin längtans ljufva drömmar, då vid gränsen a Kulla socken hennes resa började likna ett triumftåg. Resemente efter regemente paraderade, och man kan säga, att den ena trumhvirfveln knappt hunnit bortdö i vinden, innan en ny skallade henne till mötes. Ändtligen nalkades hon högqvarteret. En del af trupperna norr och vester ifrån hade dit blifvit samviandrag