Aftonbladet – 20 januari 1849, sida 1

Småningom hade Dufvans båda små kyffen blifvi fyllda af åhörare, som under djup tystnad afhört fältprostens berättelse. Allt hvad som rörde konungen och således äfven denna hans äfventyrliga färd, emottogs med begärlighet af dem, som vid honom fästat hela sitt hopp; sin förtröstan och sin kärlek. Sverige hade förlorat, men dess konungs storhet ersatte det förlusten. Bernhard kände sig åter varm om hjertat, de mörka dimmor, som omlägrat hans själ, hade försvunnit. Han såg ej mera framför sig det så kallade Jernhufvudet,. För hans inre syn visade sig Carl, tidehvarfvens största hjelte, förklarad i af all sin fordna glans. Ja!, utropade han med värma, lefve Carl den XII! Men pokalen hann han ej tömma, innan han kände någon rycka sig i rocken. Han såg sig om — det var Dittmars betjent, som hade trängt sig fram genom den tätt packade folkmassan, och framräckte till honom en biljett. Han bröt den och läste: Min bäste vän! Genom en tillfällighet har jag blifvit underrättad om, att ni träffat en gammal bekant ifrån Turkiet. Om ni jemte honom ville i dag hos mig intaga er middagsmåltid, skulle jag vara er högst förbunden. von Dittmar. Bernhard lemnade biljetten till Brenner och svarade ja, sedan han genom en nickning från sin vän blifvit säker om dess samtycke. I detsamma uppstod ett buller och sorl bland de tätt hopträngda personerna i båda rummen. Ord hördes, sådana som: Din förbannade blodsugare., din satans blodhund... här är ingenting att förtjena för dig... Jo, stryk... Ja, och det med hundra procent! Åt helvete med alla procentare! skrek Brenner, som bar de turkiska procentarne i friskt minne, men glömde silt stånd. Dessa ord bortryckte den sista dammen. Käppar och knutna näfvar höjde sig om hvarann, men innan ännu något slag hunnit kamrern, stod Bernhard, som genast igenkänt honom, i blinken vid hans sida. Med ett tag röck han fram honom ur hopen, ställde honom i ett hörn och sig sjelf framför honom. Denne man måtte nu vara hvad som helst — tänkte han — men min fars trogne tjenare har han varit. De som hotat den gamle häpnade. Om herr offsern, yttrade ändtligen en af dem, kände allt det ocker han bedrifver...,