Aftonbladet – 20 januari 1849, sida 1

I Sverige gäller lag och icke slag, svarade Bernhard Har han förbrutit sig så anklaga honom ! Hvad skulle han smyga sig hit in efter? Han stod bara och lyssnade.n Det lemnar jag derhän; men rören honom icke... Gån till edra alnmått och edra pepparstrutar... och understån er. ej att röra den, som står under mitt beskydd. Kom, gubbe! Vi äro i alla fall bjudna till geheimerådet Dittmar, som bor bredvid dig; vi skola följa dig hem. TJUGUÅTTONDE KAPITLFET. Hvem är denne von Dittmar? frågade Brenner, när de kommit ut ur porten. Ett tyskt geheimeråd, som vwistas här för sitt nöje. Han har genomrest, snart sagdt, hela verlden och är en ganska: intressant man. Men, herr ryttmästare, hvad kan kan vilja mig?n Förmodligen vill han höra nyheter om hemfärden från Turkiet, och särdeles om kungen, hvars stora beundrare han är, ja, så stor, att knappt någon af kung Carls krigare mäter sig med honom derutinnan. När de hunnit upp i Storkyrkobrinken, vände sig kamrern, som följt dem stum, och med nästan mera lutande gång än vanligt, till Bernhard, tackade honom för hans hjeitemodiga beskydd, och gjorde mine af att skiljas från dem. Lyd mitt råd! sade Bernhard och fattade hans hand. Nedlägg ert mindre hedrande yrke! Ni kan ju berga er dessförutan, och bör det, helst ni nyss haft en hotande erfarenhet af bur ni kan komma att bli behandlad på edra gamla dagar! Ah, krusa inte med procentaren! inföll Brenner, utan bed honom draga så långt vägen räcker !la Kamrern bugade sig och vandrade framåt lill venster om kyrkan, långsamt, så länge han var dem i sigte, men skyndade sedan med manligt raska steg till sitt hem. Middagstiden var icke ännu inne, hvarför de begge vännerna, under upplifvande af än glada, än bedröfliga hugkomster, togo en lof nedåt Skeppsbron. De hade tillryggalagt ett ansenligt stycke, då de hörde en person komma efterspringande, hvilken med upprepade hostningar sökte förmå dem att stadna. De vände sig om... det var den borgaren, som på Dufvan visat sig mest bätsk emot procentaren. Ilan närmade sig till Brenner... Herr fältprost! Ni är ej den första, som återkommit fattig från det olyckliga kriget... Men gement är det,