tillika tänkande och sansade reformvänner; hvilket vi på grund af erfarenheten anse icke vära fallet med det nu hvilande representationsförslaget. Hafva vi orätt häruti? eller har det icke ifrån alla delar af pressen och af publiken blifvit erkändt, att om detta sednare förslag äfven skulle slutligen antägas, så kommer det ingalunda att ske i följd af sympali för förslaget sjelf, utan oaktadt en antipati mot detsamma och blott emedan det skulle betraktas som ett nödankare? Och när man sammanlägger allt detta, hvad ligger då egentligen på bottnen af Aftonpostens räsonnemang, annat än den, åtminstone efter vår öfvertygelse, fördömliga och vådliga läran, att folkets bifall och entusiasm icke äro värda att sökas eller lyssna till, äfven i frågor om de vigtigaste reformer; en lära, hvarmed fåväldena och de exklusiva intressena i alla tider belägrat regenternas öron, för att afhålla dem ifrån att antaga sig folkets sak.