Aftonbladet – 19 januari 1849, sida 2

:åldsamhet var denne redan de första dagarne färdig att luka under. Han föll vanmäktig från hästen, men kunsen, sedan han egnat honom alla omsorger och delat resassan, var straxt färdig att ensam fortsätta resan. Imedertid hade Däring i hemlighet uppgjort med postmästaen, att kapten Frisk skulle erhålla den istadigaste häst om fanns i byn samt en om vägen okunnig postiljon. Tan förevände att Frisk var hans kusin och att de reste ill en döende slägting, der kusinen ernade, om han först unne fram, åt sig ensam skaffa testamente på hela förnögenheten. Den förlåtliga listen lyckades, Däring sof sodt hela natten, åkte i vagn, och kom till nästa poststaion ett par timmar före konungen. Nu följdes de åt öfver Wien, Regensburg, Närnberg, Bamberg, Kassel, Braunchweig, Gästrow till Stralsund. I Kassel höll konungen vå att bli upptäckt... Landtgrefven hade beordrat en brisadier, Kagge, att på värdshuset vara uppmärksam på de fta under dessa tider resande svenskarne, i förmodan att conungen en dag plötsligen skulle komma. Det dröjde ej eller länge innan han verkligen infann sig. Kagge, efter itskilliga frågor om de resande ej voro svenskar, om ej conungen smart vore att vänta, hvar de lemnat honom o. ;. v., hvilket allt gaf anledning till frågor å konungens! sida, började tro att hans uppdrag lyckats. Däring, som medlertid varit ute och fösanstaltat öm aftonmåltid, skynlade att med all möjlig frihet blanda sig i samtalet, och motsade konungen i ett och annat, hvarigenom Kagge öfvergaf sin fattade misstanke. Men som han deltog i måltiden, och såg kapten Frisk ej dricka annat än vatten, började han åter tro sig Vara på rätta vägen. Han fråsade om kaptenen tagit sed af sin konung och ej drack vin. Carl svårade, att han ej vant sig att dricka förr, än han gjort sitt fulla mål. Kagge drack de resandes skål och jemväl för konungens lyckliga återkomst,. då denne tog ett stort vinglas och gjorde på en gång riktigt besked, hvarigenom alla misstankar åter försvunno. Brigadieren följde de resande ut, men rätt som konungen var stigen till häst, vände han sig-tillKaggen, sägande: Farväl, min kära Kagge, helsa landtyrefven ifrån mig. Nu öppnades ögonen på Kagge, men i samma ögonblick var konungen försvunnen ,,. (Forts.)