Aftonbladet – 19 januari 1849, sida 2

brå Me löjliga sätt, som i synnerhet förargade turkarne, anlände man i gryningen till byn Commorowa, utsedd till conack, der H. M., i stället för att hvila, så snart han såg det vara fullkomligt ljust, steg till häst och gjorde en lustridt ända till middagen. Då, efter hans återkomst, baron Fabricius berättade honom nattens til dragelser, att: flere vagnar gått sönder, och att turkarne, föga vana vid sådana nattliga tåg, syntes mycket trumpna och sömniga, sade kuns gen leende: det är bra att rycka opp dem, och lära dem att någon gång vaka. På samma vis fortfor han att roa sig ål turkarne ända till Rusgick, dit han ankom der 17 Oktober... Här skilde han sig från sin omgifning. Endast Otto Fredrik Däöring och baron Gust.: Fr. von Rosen, begge hans älsklingar, bestämde han till sina följeslagare på sin pilsnabba färd. 1 passet hette han sjelf Carl Frisk, Däring hette Erik v. Ungern, och Rosen, Johan Palm ... aila kaptener i svensk tjenst.... Hur skall jag komma fram okänd genom Tyskland? frågade han Fabricius, ty han hade fått höra att kejsaren låtit göra stora anstalter till hans mottagande. Jo, om Ers Maj:t vill resa helt och hållet inkognito — svarade denne — så tror jag mig veta ett ofelbart medel dertill. Det är att taga en af heri Grothusens svarta peruker, låta köpa en nattmössa och er nattrock, eller låna dem af några herrar, Däben, Mällerr eller andra, som dermed äro försedda, och när Ers Maj: reser genom någon stad, alltid taga in på bästa värdshu set, genast begära vin, ofta vara törstig, artigt språka mec värdinnan, om hon är ung och vacker, eller några andr: vackra flickor i huset, låta afdraga sig stöflarna, begär: sin nattrock och sina tofflör, samt sedan Ers Maj:t äti och druckit mycket, gå till sängs och sofva långt in pi morgonen. Allt detta iakttaget, trotsar jag hela verlder att igerkänna konungen af Sverige... Kung Carl småi skrattade: välan då, jag skall åtminstone i något, om e i allt, följa edert råd ..: Utstyrd i en svart peruk, en halt med guldtrensar, er brun rock med hvitt foder och en blåkappa, begaf hal sig på vägen. Icke långt hunnen, beslöt han efter någo! hvila i byn Kenin,-att Rosen ej skulle afresa förr än fyr timmär sednare än han sjelf. Han och Däring fortsatt: derefter på tu manna hand den hastiga ridten. För des