Aftonbladet – 19 januari 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, MORD ocn KRÖNING. ) ROMAN ÅF CARL VON ZEIPEL. TJUGUSJUNDE KAPITLET. Det är högeligen obegripligt hvad min högtärade, hög älskade, allerhögst nådiga moster i hast blilvit för en hög vigtig person! Man gör arrangementer för henne, som fö! en drottning...! Det sägs till och med att jag och Horr måste synas i hennes svit. Förunderligt nog, att arfprin sen af Hessen inte fordrar att riksenkedrottningen skal lemna sina rum för att släpas med i det lysande tåget! Så utbrast den unge hertigen af Holstein, då Bern hard en morgon fann honom vid högst dåligt lynne oc vågade fråga honom om orsaken dertill. Bernhard, som alltför väl märkte ur hvilken källa de härflöt, sökte göra honom uppmärksam på orättvisan detta utbrott, och bad honom med värma att han skull qväfva sitt missnöje med prinsessan. Hat och missämjan, fortfor han, kunna inom enskild: familjer åstadkomma mycket ondt, många oredor ... inon en kunglig blifva alltid följderna deraf oberäkneliga ... Ah, bagatell! Vi lefva väl inte i Sforzas eller Me diceernas tider heller. Jag försäkrar dig, min kära Bern hard, att jag inte skall låta förgifta henne, och vill hop Pas att äfven hon skonar mitt lif. ..! Derom är jag öfvertygad! Men deras högheter kunn: ömsesidigt förgifta hvarandras dagar ... . Det ha vi roat oss med i all vår dar... Så myc ken ledsamhet, hon förmått, har hon gjort mig, och ja; har betalt henne med alla schabernack, som stått mig til buds... Merendels har hon kommit till korta, ty ja har och har ständigt haft drottningen på min sida. Bernhard ämnade svara, men grefve Horns inträde för hindrade det... Hertigen hade efterskickat Horn i afsigt att vinna des Se A. B. M 1—6, 8—13.