Aftonbladet – 19 januari 1849, sida 1

sade om två pokaler rhenskt vin, behöfde han ej tillägga af det ... bästa. : De begge vännerna slogo sig ner vid ett bord i inre rummet, som ännu var tomt på gäster, så vida man ej till dem ville räkna en till utseendet obetydlig man, som vid ett halfstop dricka rökte sin pipa längst in i vrån bakom kakelugnen. Bernhard höjde sin pokal... Skål för lycklig återkomst till fäderneslandet, herr fältprost!. och tack för den, sista, men herrliga predikan jag hörde i Bender, just när de förbannade turkarne började Lejonjagten ) och anföllo kungens läger ! Tack, unge hjelte! svarade fältprosten och gjorde ärligt besked. Ja, vi sågo ej hvarandra sedan. Ni blef illa sårad: och fången. Men hur finner ni det nu, att så här gå i Stockholm och: slå dank? AHdeles icke roligt, utan tvärtom högst tråkigt. Mitt enda ;hopp , hvilar på att kungen snart skall kalla till sig hertig: Carl . Fredrik, hos hvilken jag är anställd, då jag naturligtvis följer med och slipper. detta enformiga lif. Men hvad förde er hit till staden ?) Begäret att återse min hustru, och ställa mina i grund förstörda finanser i ordning. De likna, på ett hår nära, min konungs. Bernhard skrattade. Jag skall uppriktigt säga, fortfor Brenner, att jag i detta fall har satt min lit till er. Anställd vid hofvet, är ni i närmaste tillfälle att bistå mig. Kungens löfte att blifva befordrad så snart ledighet yppar sig, har jag . . ., Men kungen lofvar i Tyskland, och här göra de som de behaga. .. svarade Bernhard. Denne kände vid sina ord cen viss förlägenhet. Det missnöje som kungens envishet att ej lemna Turkiet väckt hos hans omgifning, och som endast beundran för hjeltens Personliga storhet qväft, hade hos Bernhard, hvilken ej mera lifvades af Carls närvaro, utan tvärtom intalades af hans fiender, åstadkommit en temligen stark ljumhet, den han doek blygdes att visa... Han suckade. Carl, fortfor han, är större än andra menniskor ..-. ) På turkiska: Kalabalik.