Aftonbladet – 18 januari 1849, sida 3

FRANSKA TEATERN gal i går lIlle est folle och Un tuteur de vingt ans. Man torde utan öfverdrift kunna säga, att bland det myckna, som flutit ur den fyndige och ej sällan i en viss genre genialiske Melesvilles penna, Elle est folle utgör det bästa. Men ju djupare menniskokännedom, ju finare nyansering i karaktersteckningen denna pjes eger, desto svårare är den att väl återgifva från scenen. De tre hufvudrollerna, sir Bernhard Hangleigh, lady Anna och doktor Yollack, innefatta partier, som fullt tillfredsställande endast med talanger af första ordningen kunna gifvas, men hvilka också då bereda dessa en lysande triumf. Hr Voizel hade den vansinnige baronetens parti. Den åskådande publiken tycktes allmänt vara öfverens om att hr Voizel aldrig i någon roll utmärkt sig så som i denna. Ett mindre effektfullt, men måhända ännu mästerligare spel utvecklade m:me Stephen såsom sir Bernhards misskända, olyekliga maka. Den mångfald af stridiga sinnesrörelser, som denna roll framter, gör den i sjelfva verket till en af de svårare, men då alla dessa själsskakningar likväl icke äro af den gripande effekt, som t. ex. vansinnets, erfordrar deras sanna återgifvande ett desto djupare studium, som det lemnar mindre tillfälle till dessa mera påtagliga eller yttre momenter af hänförelse, hvilka sällan förfela att anslå åskådaren, under det att de i rent konstnärligt hänseende yppersta framställningar, ofta obemärkt, halka förbi mängden. M:me Stephens spel bar vittne om en lycklig inspiration, och understöddes derjemte af deklamation och mimik på ett förtjenstfullt sätt. Hr Lemonier kunde denna afton i alla afseenden sättas vid sidan af de begge förenämnde. Det låg i hans spel en sjelfständig uppfattning af rollens väsende och af författarens innersta tanke. Man har från många håll uttryckt en viss undran öfver den omständigheten, att hr Lemonier, som onekligen utgör en af truppens mest förtjenstfulla medlemmar och i allmänhet är publikens favorit, ännu icke erhållit någon benefice? Hvad grunden härtill än må vara, kan man åtminstone icke säga, att den tillstädeskomna publiken brast i attention, hvarken emot hr Lemonier eller de öfriga: täta applåder bevittnade den uppmärksamhet, hvarmed spelet följdes, och efter pjesens slut framropades de af artisterne som utfört de större rollerne. — Le tuteur de vingt ans ir ock en naiv, täck och rätt underhållande komedi. — Kongl. familjen bevistade gårdagens spektakel, hvilket för öfrigt ej var så talrikt besökt, som det förtjenade och som måhända blifvit fallet om allmänheten på förhand kunnat närmare känna prestationens beskaffenhet. —