Aftonbladet – 18 januari 1849, sida 2

nan de användas, och mindre väl bergadt, unket, dammigt foder, som alltid måste betraktas såsom i hög grad skadligt, göres, der annat icke är att tillgå, så oskadligt som möjligt genom vädring, tröskning och flere gånger förnyad omskakning (helst i fria luften, eller å öppen loge eller lada, aldrig i fähuset), hvarjemte detsamma, under omblandning, bestänkes med en stark koksaltslösning (3 salt, upplösta i så liten mängd vatten som möjligt, förslå till 50 lisp. hö). Fodret bör gifvas litet i sender, flere gånger dagligen; dervid tillses, att, innan nytt tilldelas, det förut gifna hunnit förtäras, så att ingen samling deraf gång efter gång och dag efter dag qvarligger i häcken eller krubban, utan dessa alltid hållas fria från ratadt och orenadt foder. Hackelsen beredes af god halm och skäres jemnstor. Sörpe beredes för dagen och ej i stor mängd på en gång, så att det surnar eller möglar, och gifves åt hvarje kreatur särskildt, i lösa krubbor, som efter begagnandet rengöras. Drank bör under närvarande förhållanden aldrig såsom husfoder användas, utan endast i förening och omvexlande med torrfodring. Dranken bör dessutom aldrig gifvas utan utspädning med vatten, cj för varm, och ej heller sådan användas, som erhållits efter bränvinsbränningen af skämd potatis, eller hunnit mögla och surna, i hvilket sistnämnde afseende dranklåren ett par gånger i veckan bör tömmas och rengöras. Godt vatten är boskapens tjenligaste dryck, och landtbrukaren bör låta sig angeläget vara, att ymnig tillgång derpå beredes för ladugården, äfven om det måste hemtas på afstånd. Under vintertiden sker vattningen helst i ladugården, minst två till tre gånger dagligen; men ännu bättre är, om kreaturen ega ständig tillgång till dryck, genom i ladugården anbragta hoar, hvari vatten efter behof ifylles, och hvilka dagligen sorgfälligt renas. Vattnet bör ej gifvas iskallt, utan förut vara kylslaget. — Valtning utom ladugården bör undvikas, utom vid blidare väderlek, då densamma förenas med kreaturens vädring. ec) Till kreaturens trefnad och helsa bidrager ock i väsedtlig mån att deras hud väl ansas. De böra derföre dagligen öfver hela kroppen gnidas med halmyviskor samt skrapas med en vanlig karda eller, om de äro mycket långhåriga, med hästskrapa, och aldrig tillåtas att stå i smuts och väta, till undvikande hvaraf båsen ofta rengöras och ymnigt torrt strö bestås och ömsas så ofta omständigheterne det fordra. d) Då väderleken är blid, böra kreaturen vid middagstiden för enfjerdedels eller half timma utsläppas för att hemta frisk Juft, under hyilken tid fähbuset utvädras, utan att alltför mycket utkylas. e) Då sjukdomen i grannskapet utbrutit, är, under iakttagande af här ofvan meddelade allmänna föreskrifter, nyttigt att såsom särskildt skyddsmedel en eller två gånger dagligen gifva kreaturen till dryck vatten, försatt med bäska eller kryddartade väster, såsom malört och kalmusrot eller god enlag eller tjärvatten, äfvensom vanligt sleke af salt. f) Vid det i föregående punkt antydda förhällande, eller då sjukdomen i grannskapet sig visat, bör hvarje egare af kreatur, äfvensom de, hyilka dem närmast vårda, under iakttagande för öfrigt af de föreskrifter, hvilka redan blifvit eller framdeles blifva af vederbörande myndigheter meddelade till förekommande af denna förödande farsots spridande, med ökad omsorg vårda kreaturen och så vidt af dem beror, sorgfälligt undvika allt, hvarigenom sjukdom i allmänhet och den ifrågavarande i synnerhet må kunna föranledas, oeh således icke allenast med bere villighet följa de råd och föreskrifter, som vederbörande djurläkare i detta afseende meddela, utan ock med noggrannhet efterse kreaturens helsotill-stånd, för att vid minsta anledning till misstanka om sjukdomens närvaro kunna, till egen båtnad och det allmännas säkerhet, derom göra anmälan. 2:o. Den elakartade Lungsjukans kännetecken. En torr, hes, dof hosta med en enda stöt. Den märkes om morgonen eller annars om dagen, när djuret uppstiger och då det dricker. Tröghet, så att det sjuka kreaturet blifver efter de öfriga på betet, och i stallet står med hängande hufvud. Stripiga hår, oftast på ryggen och halsen. Mjölken minskas. Dessa tillfällen kunna fortfara läng tid, under hvilken de sjuka äta nästan lika mycket som i friska tillståndet. Vidare märkes följande: Pulsen kännes stark, men 400, 440 slag i minuten; rodnad visar sig i ögonen. Värme och torrhet märkas i munnen. Hornroten är het. Foderlusten förminskas; idislingen upphör. Den uppmärksamma blicken gifver äfven tillkänna dysterhet och vildhet. Någon gång inträffar häftig yra, då djuret rasar och låter icke styra sig. Jufret blifver ömt, halsen svullnar. Smärta yttras vid tryckning öfver ryggen och bakom bogarna. LifI vet är förstoppadt eller träcken torr och mörk. Helst liakttages den stående ställningen; sällan den liggande, Isom hastigt afbrytes derigenom att djuret reser sig ligen. Det ligger på sjuka sidan. Den hastiga andeIdrägten sker under det hufvudet utsträckes och näsTIborrarne utspärras. Huden mellan näsborrarne rynkar sig. Ref (sidorna af bröstet) och flanken (de bakre sidodelarne af buken) röra sig starkt. Hvita Iställen på huden få gul färg; onderstundom äfven ögonen samt trakten kring mun och näsa. Huden Ikännes torr, hård, fast slutande. sig till kroppen. IDrägtiga kor kasta. Flytning från mun och näsa märkes vanligen föga, emedan djuret slickar bort ,Idensamma med tungan. De sjuke aftyna och stå I med bogbladen skiljde från kroppen. Andedrägten blifyer stönande och verkställes med dubbla flankslag. Hjertats slag kännas och plifva bultande vid Uringaste rörelse. Tungan räckes ur munnen, som gapar högt, när hostan påkommer. Stinkande, nåIgon gång blodig utsot inställer sig. Buller märkes li tarmarne. De djupt insjunkna ögonen blifva klibIbige, ibland liksom öfverdragne med en blå hinna. Det från mun och näsa flytande visar sig blodblanIdadt. Djuret dör under tecken af gväfning. Det stönar då högt, räcker ut tungan, bemödande sig att hosta, hvilket numera icke kan verkställas. — Skulle tvifvel vara för handen angående sjukdomen, så häfyes det säkrast derigenom, att man slagtar någon af de misstänkta, ty då gifver lungornas beskaffenbet slsäker kännedom. Afven i sjukdomens början märkes ;llungan på något ställe ovanligt hård, tung och ogeI lnomtränglig för luften. Allmänneligen lider endast ;Jen lunga. ! Enär anmälan om yppad sjukdom i föreskrifyen ordning egt rum, beror af vederbörande djurläkares sakkunniga pröfning att bestämma, huruvida denilsamma verkligen är den elakartade lungsjukan, i -Ihvilket fall, enligt K. M:ts nådiga bref den 28 Dec. 1848 tills vidare och intill d. 4 Juni innevarande ; lår, alla kreatur, som till denna sjukdom visa minelsta tecken, genast böra slagtas, dervid, under iakt-Itagande af vissa i samma nådiga bref fastställda vil-Ikor, icke blott det slagtade kreaturets kött och hud -laf egaren får tillvaratagas och begagnas, utan ock celersättning af allmänna nmniedel honom tillerkännas, för den förlust han, gånom kreaturets slagtande, på rålgrund af föregången värdering, anses lida, hvadan alnåora färackriftar am da afcammä sjukdom angripna