Aftonbladet – 17 januari 1849, sida 2

För att ej röja sin rädsla vågade hon försöket och lyekades. Jag ser det... men innan jag stryker den afskyvärda smörjan i mitt ansigte, måste jag hafva den andra flaskan knuten om min hals ... Gerna! Här är den! Och så vill jag veta namnet på denna tinktur... pHvarför det? Å Holterling kan ju bryta halsen af sig... denna flaska kan förolyckas ...) ; ,Frökens begäran är billig... säg henne namnet ...x Holterling sade det. Nu, herr kåmrer, återstår blott att jag får en bit papper och en blyertspenna. .. vÄfven det!, svarade kamrern och lemnade det begärda. Holterling studsade... Regina märkte det... ,Hum! bara mig sjelf till minnes... Jag kan ju inte skrifva så att någon kan läsa det... Hon skref, och derefter gjorde hon ej minsta invändning emot att låta stryka öfver sitt ansigte. Man påsatte henne en sirlig alongeperåk, som förträffligt passade till hennes gestalt. N Nu såg hon sig åter i spegeln och måste tillstå för sig sjelf att hon endast vunnit på bytet. Hon var ej mer en vacker flicka i karlkläder, utan en ung Antinous, utsänd på äfventyr, och hon log inom sig då hon tänkte på alla de qvinnohbjertan, hon skulle sätta i brand. Det var redan framkördt, och man reste till Dalarön i stället för Skåne. SA Der leninade kamrern henne i Holterlings beskydd. Jemte honom lät hon sätta sig öfver till ön Möjan i skären, Reginas, eller som hon nu kallade sig, Iwos vistelseort till dess hennes metamorfos än mer hunnit närma sig det sökta idealet... hon borde nemligen tala åtminstone hjelplig tyska, kunna fäkta någorlunda, och framför allt tygla en häst. (Forts. följer.) Rättelse: De fem rader, som sluta gårdagsbladets följetong, hafva derstädes oriktigt infiutit, såsom icke dithörande; men förekomma deremot åter. i dagens följetong, på sin rätta plats; hvilket vi bedje läsaren benäget iakttaga.