Aftonbladet – 17 januari 1849, sida 2

RANE: ESA t ERE — — — oc: bordt visa er, att jag blott vill ert väl. Att jag förhem ligade er furstliga älskares stånd, skedde på hög befall ning. Er fintlighet, er skarpsynthet, hafva upptäckt allt, oc! derigenom ådagalagt att ingen hemlighet vidare behöfves. Regina syntes tveksam ... hon gick några hvarf opp oc ner i rummet... och stadnade slutligen helt tätt framfö procentaren ..: Jag måste det då! utbrast hon. Herr kamrer! prin sen önskar att jag återkommer, förklädd till karl. Me han vill tillika att jag skall ikläda mig en betjents ske pelse hos von Dittmar, och se... det vill inte jag! I be tjenthopen skulle min hemlighet kanhända snarast upptäc kas... Men Dittmar kan ju utge mig för en slägting .-. Och nu utvecklade hon sin, med så mycken skicklig het uppgjorda plan, att kamrern ej kunde annat än gill och lofvade att, så fort Dittmar återkom, genast meddel honom den. Dittmar anlände samma qväll, och följande morgon er höll Regina svar, att han med några få inskränkninga antagit förslaget... Genast utspriddes rycktet att Regina måste lemna Stock holm för att resa till en sjuk slägting i södra orterna .-. Emerentia, den enda man fruktade, följde sjelf me till första gästgifvargården, och såg henne med egna ögo! verkeligen afresa derifrån. Man hade icke farit långt förr än vagnen, till de gamla sällskapsfruns stora förundran, tog af på en sidoväf och snart derefter stadnade framför en liten enstaka stug: och hvem kan måla gummans bestörtning då kamrer kom ut och emottog dem? Fru Backman! bad han; jag har något att tala me er... får jag anhålla om att ni vill vara gad och stiga ur! Hon efterkom hans begäran och de gingo in. Goda tio minuter förflöto innan den gamla återkon imedlertid hade äfven Regina begifvit sig ur vagnen oc satt sig att läsa, för att förkorta tiden. Gumman betraktade henne med tårfyllda ögon... Gud trösta dig, arma barn! sade hon, du är stad på en farlig stig... Jag vet knappt om jag kan bedja Gu beskydda dig... gammal är jag-.. mina ögon få trolige alldrig återse dig... Hvad skall jag säga din mor, då je i evigheten möter henne?... Åter en varning, den Regina kanske lyssnat till, o den ej kommit för sent... Det enda hon lade märl till var, att ännu en smärtans tår kunde fukta hennes ög