Aftonbladet – 17 januari 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD oc KRÖNING. ?) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. För er, Dittmar, måste jag öppna mitt hjerta. Ni kän. ner att jag, hvad qvinnor beträffar, varit ombytlig och lättsinnig, men aldrig. har jag förr älskat tvenne på er gang. Hvad säger ers durchlaucht? Sanningen. Välan, Bittmar, är hon icke underskön ?) Hvilken? I dag har det så öfverflödat på skönheter att jag svårligen kan gissa ... Ni har rätt ... det är svårt; men valet dem emellan än svårare. Nu menar jag den här Regine ..., Hvad hör jag, ers durchlaucht! Ar det hon? Ja, hon!p Hon är förtjusande, jag medger det: Likvisst ... vore jag i ers durchlauchts lyckliga ålder, så bure jag fruktan för en sådan skönhet ... jag skulle rädas att blifva slaf ... Prinsen såg eftertänksam ut. Lappri! Jag är inte mera tjugo år. Farligare vore mig om hon egde fröken Örnstedts oförlikneliga behag. et har i dag fört till mitt möte tvenne, efter hvad jag tror, de sköneste flicker i Sverige. Och ... aldrig har jag för någon känt, hvad jag skulle. känne för fröken Örnstedt, om det vore möjligt att vinne hennes hjerte ... Hvilken sällhet alt af sådana läpper höre: jag älsker dig! Hon skulle fjettra sjelfva flyktigheten, Ack, ack! hvarför trädde ej en sådan qvinna till mitt möte? ... Huru många dårskaper hade ej då varit ogjorda! ... Men det besynnerligaste, Dittmar ... Hvad, ers durchlaucht? Jag känner det tydligt ... Skulle jag nu till och med älskes af Elisabeth, vore det mig dock omöjlig att uppoffre Regine. Jag kan inte jemföre dessa tvenne med något annet lefvende i naturen, än med två blommer och det intryck de en gång gjort på mig. För flere år seden besökte jag den ryktbara Bentheimska trädgården. Der blommede för förste gången en dvanjigt sällsynt hyåcinth. ) Se A. B. MH 1—6, 8—12.