Aftonbladet – 17 januari 1849, sida 1

Fyrtio klockor på stengeln, hvarje blomma dubbelt fyll och likväl: förvirrade intet enda af de små blomblade det andre. Deres färger liknade det fine stoftet på fj rilns vinger. Hela kalken med sin fine fyllning, sin unde sköne schattering, låg öppen för mine blicker, som sög den så, att den blommen aldrig går ur mitt minne. Träd gårdsmästaren sade mig, att han i Harlem betaltes me hundrade holländske gyllen och hette Reine de Sab: Stackers Salomo! Han skulle kommit vackert till kort om den verklige drottningen af Saba blott varit hälfte så skön! ... Men der fanns en till, som ock blommed för förste gången, en feuerfaxe. Hvilken rosenbyggnad Det var en purpurröd nejlike. En lysande eld brann djupet af dess blomkalk, den öfvergick snart i en än me brännende purpur, som mörknade ju mer den nalkade blombladens kanter :.. Trädgårdsmästeren sladdrede, me kunde fått sladdre mycket längre, ty jag kunde knapp skilje mig från dessa blommer., Nåväl, hvilken af dem erhöll slutligen priset?) Valet vore mig än i denne dag omöjlig ... jag vil hafve beggeln . Denna önskan skulle jag i. all underdånighet anhålla att ers durcehlaucht ville låta faral Dess uppfylland skulle medföra oräkneliga ledsamheter ... Betänk blott att general Örnstedt är Elisabeths far, och ers durchlauch förmäld med Carl XII:s syster! Ja, ja! men hyacinten är så gudomlig ... jag skull tillbedja henne ..:. Men hör, Dittmar! Ni känner ju del unge ryttmästeren Bernhard? aJal Man har sagt mig, och är det sant, att han skall våg ilske denne hänryckende flicke ... och icke älske utar hopp? pErs durchlaucht, det känner jag ej. Be nhard besöker mig visst ofta ... men emellan en yngling cch en gammal man uppkomma ej gerna dylika förtroenden, Emedlertid skulle jag inte tro det. Jag är alldeles af er tanka. Det kunde dock man vare bra nog. Hvad man icke får i den första, köper man :! den andre handen. Jag går nu tillbake till min feuerfaxc . hon är också skön. Prinsen gick och Dittmar skickade efter honom en senomborrande blick ... den var mörk, men klarnade hastigt ... Icke har jagn, mumlade han, någon så synnerlig tillit till qvinnotrohet, men ... Elisabeth och Bernhard ...