Aftonbladet – 16 januari 1849, sida 3

sanning 1 uppgilter. Se här ett par ganska goda anmärkningar af Upsala: Vi hafva händelsevis sett M2 2 af denna tidning för året och vilja för roskull kasta en blick på dess innehåll. Här förekommer slutet af den artikel, som är skrifven för att nedsätta eller rättare dräpa Lamartine. Med detta lönoch tacklösa och äfvenledes till sin effekt temligen oskyldiga göromål må hr Palmblad gerna saklöst roa sig. Det hörer till revolutioners art att, under partiernas omväxlande öfverhand, kapaciteterna tätt uttränga hvarandra: Lamartine är nu undanträngd och jemmnförcisevis glömd, åtminstone tills vidare. Men franska historien, verldshistorien skall ej glömma, att han suttit vid styret i Frankrike, straxt från utbrottet af revolutionon, uti hela trenne månader. Det kan emedlertid vara förargligt för vissa kotterier, att en litteratör, en skald förmådde, hvad kanske andra länders statsmän icke skulle hafva förmått. Man berättar till och med, att en viss notabilitet här i Upsala haft det infallet att yttra, att Lamartines beteende vittnade om ett sublimt vanvett,. Det sublima i hans mod och fosterlandskärlek kunds naturligtvis icke förnekas; men att hans kraftyitring gällde folket och friheten, deri låg kantänka vanvettet. Man kunde likväl betänksamt fråga, huru många lyriska skalder på andra ställen behöfdes. för att utgöra en Lamartine; och man föranledes lätt att hjertligen önska, att hos de förra yppades någon gnista af det vanvett, man beskärmar sig öfver Lamartine, äfven om det saknade något af den erkända sublimiteten. Om svenskarnes tillgifyenhet för sin konung är en annan bit, sannolikt något aftryckt cumlaude-scriptum för studentexamen, förtjent af godt vitsord för sill ändamål, men i en tidning, sådan som denna, af ett så menlöst och så litet markant innehåll, att ej gerna någon uppmärksamhet kan dervid fastas. Vi tillåte oss dock, i afseende på denna kria, den anmärkningen, att svenska folkets tillgifvenhet för sina konungar icke, såsom författaren tyckes föreställa sig, uppväxer i deras-hjertan med den blinda naturnödvändighet, hvarmed ullen växer på fåren, utan att denna kärlek har sin goda räson. Nu uts gör folket i ett land, man må af enskildt intresse derom tänka hvad man behagar, just det stora flertalet af inyvånarne, och hjeltedaterna och det fosterländska krigsberömmet i all ära, så har detta flertal alltid älskat och hyllat sin konung i den mån denne försvarat dess rätt och hägnat dess fördelar. Man behöfver blott erinra sig Carl IX, denne many som dels fullbordat sin faders verk, dels inlade egen och sjelfständig förtjenst om svenska folket. Han befästade nemligen den Evangeliskt-Lutherska. trosläran och hindrade Sveriges förening med Polen; en plan af adeln, som önskade aflägsna den under Gustal I:s kraftfulla styrelse mäktige blefne konwu gen. Den sak åter, hvari han framför alla konungar framträdt såsom sjelfständig och kraftfull, var den, att han oblidkeligt tuktade den sedan gammalt förmätna adeln, och i hela sitt beteende så omhu!dade menighetens bästa, att han förvärfvade det ärofulla namnet af bondekonung. Af samma hugkomst har Carl XI gjort sig förtjent; samma slags förtjenst, ehuru i mindre grad, hafva konungarne Carl X Gustaf och Gustaf TII om sig inlagt. Af sådane orsaker har det svenska folkets kärlek för sina konungar uppkommit, och som detta folk är lika minneszodt och tacksamt, som det är klarscende och allvarligt, säger. man icke utan grund, att denna kärek är djupt rotad och stadigvarande: den näres af både minnet och hoppet, och kan endast utsläckas wf kraftlös obeslutsamhet eller ett kallblodigt gäcserin sse——— esemem— sons.