Aftonbladet – 16 januari 1849, sida 2

Emedlertid spelade hon sin roll förträffligt; ej en half dragen anda förrådde hennes förhållande till prinsen .. ödmjukt, som det anstår ett ungt fruntimmer vid möte af en så högt uppsatt person, lyftade hon sina ögon mo honom ... men blickarne kastade förtärande lågor, och dessa lågor förfelade ej sin verkan. Sedan man inkommit i salen, slog prinsen sin arm on Elsas smala lif. : : Dig, din lille skälme, känner jag nock! Och dig, dir lille näsperle!, hvarvid han klappade Stinas axel. Mer desse begge? ... Han pekade på grenadieren och hennes vis å vis. Den mindre är min kapellans och den större krono: fogdens dotter! svarade kyrkherrn. Hå hå — tänkte prinsen — låter kronfogden beled saga sig af denna jättinna, så lofvar jag att bönderna int slå ihjel honom, hvilket de annars lära hafva för sed hä: i landet... Nå, dette fruntimmer ? frågade han vidare. Innan presten hann svara, öppnade sig den efterfråga des med den finaste purpur färgade läppar. Regina von Bilow! Von Bilow!... inföll presten bestört, hvilket likvä ej märktes af någon annan än Dittmar, som tänkte: allts har hon förut antagit ett annat namn ! q Prinsen, som brann af otålighet att erfara huru Regin; kommit hit, vände sig till henne med frågan: ,Talar ni fransyske? Hon kunde ej undertrycka ett litet smålöje, ehun hon med den yttersta modesti bejakade det. Huru är det möjligt, yttrade prinsen på det för d omgifvande flickorna främmande språket, huru är de möjligt, att ett fruntimmer af adeligt stånd kan befinn lsig så här, snart sagdt på äfventyr, i en krets, dit ho licke hör ? . Regina blickade sorgsen på golfvet... hennes ögol fuktades... Sedan min vagga hafva olyckor och sorger förfölj mig, och först för kort tid sedan smålog mot mig ett bli dare öde...n Hon såg upp... prinsen skiftade färg.