Aftonbladet – 16 januari 1849, sida 1

Det skedde, och första dagens lycka var ofantlig. Er björn, tre vargar, och ho vet huru många fyrfotade räf vår. Aftonen blef lika treflig och glad som dagen varit En prestdotter. ung och täck som Hebe, var prinsens munskänk, och leendet från. hennes rosiga läppar förvandlade vinet till nektar... Han förbehöll sig att hon morgonen -derpå skulle åt honom kredensa afskedsbägaren. Det skall bringe mig lycke! slutade han, och med en eröfrad kyss tog han... god natt. Trogen sitt löfte stod också Elsa vid frukostborde! med bägaren i hand, och var så täck, att prinsen snar! glömde hela jagten ... han hörde ej ens det charivari som. hästar, hundar, jägare och: jägarhorn anställde... Han fattade hennes hand... Flicke! jag önskåde att du, iklädd jagtens drägt, kunde följe mig! Börden är en dum sak, hvad fruntimmer ankommer ... ibland dem borde ej ett stycke pergament. utan blott skönhet gifva rang!... Och nu, Elsbeth... en kyss till afsked ! Han tog flickan om lifvet... Ach, om jag kunde trolla dig till möte, du sköne Diane. sw i Hvem vet, ers höghet ... yHvad säger du?... Mina föräldrar och jag ha blifvit bjudna till Skederis prestgård, der ers, höghet i natt ämnar taga qvarter.:.. Skönt! herrligt!. .. Dermed kysste han Elsa ånyo med ett sådant eftertryck, att man måste vara prins, och det anno 1715, för att ej alltför hastigt komma igenom dörren ... Den arme adjunktens hjerta och ögon svedo. Man satt opp. Dittmar vid prinsens sida och efter dem ett lysande följe. : : Snart skallade jägarhornen och de arma djuren ilade irrande och förskräckta genom skogen i alla riktningar, sökande skydd, utan att finna det, mot den grymmaste. den blodgirigaste af alla deras fiender — menniskan, hvilken så sällan erinrar sig att, blef hon skapelsens konung. så fick hon ock pligten att med mildhet föra sin spira. Men ve, huru ofta är hon icke endast en tvåfotad tiger! Icke så menadt, som ville vi härmed fördömma den nödvändiga jagten; hvilken dels behof af uppehälle, dels försvar mot de vilddjur, som förhärja hjordarne och fälten, högt påkalla; vi uttala blott vår afsky för hetsjagten, detta kannibaliska nöje, som Claudius så träffande skildrar. Den fortgick nu här som bäst. Mer och mer sam