Aftonbladet – 16 januari 1849, sida 1

Friherinnan var åtföljd af Elisabeth och de förnämsta af sin talrika-betjening. Hade prinsens öga tändts vid tanken på den sköna prestdottren, så fängslades här hans syn vid anblicken. af den sköna Elisabeth. Han tvärstannåde. Det var den första flicka han sett, som aftvingat honom lika mycken vördnad som beundran. Emedlertid nalkådes han damerna, och med all den tidens galanteri, hvilket han så fullkomligt egde i sitt våld, bjöd han friherrinnan sin hand, för att föra henne tillbaka. Så snart de hunhit taga plats i salen, framburos tvenne pokaler. Friherrinnan fattade silfyerbrickan, bjöd prinsen den ena och behöll sjelf den andra. , Då Gud hädankallat min make, måste jag som husfru sjelf höja välkomstbägaren för att tolka de känslor af glädje jag hyser öfver, att mitt ringa hus får emottaga vår koRungs svåger, vår högt älskade arfprinsessas gemål. Härtill vågar jag bifoga den önskan, att vi, skyddade af dess tappra arm, ej af egen erfarenhet måtte lära känna krigets olyckor, och se landet härjadt af denna grymma fiende, som med eld -och svärd ödelägger allt, utan få lefva i lugn under värnet af en mild och rättvis konungs spira! Hon förde pokalen till sina läppar. : Prinsen tömde sin, efter den förklaring, att då hans lyckliga stjerna skänkt honom den ädla Ulrikas hand, ville han med glädje offra lif och blod till Sveriges försvar. Man intog några förfriskningar, hvilka, oaktadt deras läckerhet, väl buro märke af att ingen herre fanns i huset, ty sanningen till ära måste vi tillstå, att de bättre passat, för dåmer än för krigare. Prinsen åt sin glace och sina konfektyrer, under det han med möda förmådde vända sina ögon från den tjusande Elisabeth. vÄr denna unge dam friherrinnens dotter ? frågade han. Nej, jag är ej så lycklig. Hon är general Örnstedts dotter. Efter hennes mors död upptog jag henne såsom eget barn, och hon skall en gång ärfva min fattigdom. Hvad jag i framtiden skall beklage henne och hennes man, som komme att lida en såden nöd! inföll prinsen skämtande. Men, min friherrinne: ni har bott härute och jag har ej ens hört ert namn nämnes ? Ers durchlaucht! min Elisabeth har i år för första gången gått till Herrans heliga nattvard, och under sin heredelsetid behöfver en ung flicka, särdeles den, som är ämnad att lefva i stora verlden, ostördt lugn, på det att de heliga läror hon inhemtar, må rotfästa sig och ej bortflyga ..