Aftonbladet – 15 januari 1849, sida 2

mitt RO ligen fick passera i betraktande af ålder, och att tidens sed så fordrade. Far och mor blefvo nu äfven synliga, och under presentation och komplimenter förflöt en hel qvart, innan tanten och Regina hunno taga plats i det så kallade helgdagsrummet. Nu först hade man tid att litet närmare beskåda hvarann. Kyrkherrn och hans hustru voro såsom andra beskedliga, vanliga menniskor på landet ... Det förnäma besöket försatte dem ögonskenligen i bryderi. Stina, som oaktadt regnkappan bemärkt kusin Reginas granna klädsel, hade varit ute för att hyfsa om sig, och återkom utstyrd i sin söndagsdrägt. Den kindfagra landtflickan skulle icke sett så illa ut, om hon ej i hvardagslag varit hvad allmogen träffande benämner gemen, och i helgdagslag visat sig så sipp. Efter kaffe och frukost, vid hvars intagande Regina blifvit nogare utforskad om alla omständigheter, rörande det stora arfvet, än om hon stått inför skranket i en poliskammare, tillsade söta mor: Stina du, följ din unga slägting ner i kammarn på gården, der du också kan bo och vara hennes sällskap! Fru Weidenheim är väl så alltför nådig och håller till godo här Ooppe.-Det här skall, gudbevars, låtsa vara det bästa rummet, kantänka! Detta stötte Regina. Med spotsk blick, under en föraktlig knyck på hufvudet, såg hon sig omkring ... Min goda pastorska! inföll den gamla frun, som märkte detta... ,intet krus för mig, jag ber! det är cj på silt rätta ställe. Jag är en ganska obetydlig person, som beror af min unga slägtings, fröken von Bilows godhet. Alltså, henne, men icke mig, tillkommer första rummet. Regina var blidkad, och som hon här ville visa sig på en fördelaktig sida, yrkade hon att allt måtte få blifva vid pastorskans anordning, tog Stina under armen och lät sig af henne ledsagas till det för dem utsedda rummet. Hennes saker voro redan ditburna. Hvem känner ej det nyfiket granskande öga. hvarmed landtflickan betraktar Stockholmsdamen och dess tillhörigheter? Stina var liksom elektriserad af alla de grannlåter hon här skådade, ja, hennes beundran växte så, att den qväfde all afund, och under hennes idkeliga rop: kors i all verlden så grannt, ja. si den, som bara hade hälften! upptog Regina ur ask och kappsäck sina nipper, sina klädningar, och in