Aftonbladet – 15 januari 1849, sida 1

nom sin seger befästa den sanna lagliga friheten. (Bravo!) Under all denna innehållsdigra tid har händelsernas mäktiga lopp bållit mig aflägse från Wien. Jag var kallad i spetsen för denna förbundsdag, som under 30 år varit frihetens graf, och jag tror min tvåminaders långvariga ledning af densamma icke varit onyttig, då det lyckats mig att lugna de anarkiska rörelser och den konventslusta, som började gifva sig luft i Frankfurt. Stolt kände jag mig då, att såsom österrikare hafva uträttat detta. (Bravo!) Då riksföreståndaren kallade mig 1 ministeren, lifvade mig den upplyftande tanken, att vara en tysk ; likvä! glömde jag ej ett ögonblick att jag framför allt var österrikare. Då i Frankfurt skräckscenerna den 18 September föreföllo, har det lyckats mig, österrikaren, att gifva det första exempiet, att anarki måste bekämpas, och att, om detta skulie kunna ske, den äfven måste besegras. Men då, i nämnde församlings sköte, misstroende mot mig uppstod, derföre att jag var österrikare, då dröjde jag ej ett ögonblick alt utgå ur ministeren; ty jag var för stolt att såsom österrikare behöfva fika efter förtroende. Jag höll det då för min pligt att skynda till Wien, för att bekämpa de fördomar som här börjat uppstå emot sakernas framtida ställning i Frankfurt. Liksom under stormarna i Maj och Juni, och såsom alltid, är upprätthållandet af. österrikiska staternas integritet för mig det högsta och vigtigaste i lifvet. Österrike måste, såsom sedan årtusenden, förblifva en stormakt. Ingen tumsbredd af de genom fördrag förvärfvade ooh genom segrar försvarade länder få gå förlorade. Men det måste ombilda sig på den nya lagbundna frihetens grundvalar. (Starka bravorop.) Jag är fast öfverlygad att Österrikes förhållande till Tyskland skall klart och tillfredsställande utveckla sig. Blickar jag tillbaka på det förflutna, innehållsrika året, så ser jag, huru detsamma kallat till lif så mycken fullkomligt opraktisk vishet. Afven frankfurterförsamlingen har ingalunda visat sig fattig på sådana idter; men tiden har gjort menniskorna nyktra, har lärt dem inse att omogna projekter icke är detsamma, som dugliga planer, samt att fortfarande omstörtning ej kan kallas att uppbygga. Hos mig lefver den fasta öfvertygelsen, att den tyska författnin gen skall på sådant sätt framstå, att den medgifver Österrikes innerliga anslutande till Tyskland, hvarvid dock framför allt Österrikes intigritet måste värmas. Den österrikiska ministeren har åt mig uppdragit den ärofulla beställningen af sändebud hos centralstyrelsen. Med tacksamhet erkänner jag denna utmärkelse, hvartill man fann mig berättigad i anseende till min förra beställning i Frankfurt, samt min närmarel-kännedom om dervarande förhållanden. Ehuru mycket jag än är öfvertygad att ministeren hade kunnat träffa ett bättre val, bjuder mig dock pligtkänslan att emottaga denna kallelse. Emedan jag varit så lycklig att förvärfva mig förtroende i Frankfurt och Tyskland, vill och måste jag återvända till Frankfurt för att der verka för Österrike. En praktisk anda har vaknat i Tyskland. Det herrskar ett allmänt kändt behof att tingen snart må få en ordnad och varaktig karakter. Derföre hyser jag det säkra hoppet, att detta lyckliga resultat inom få veckor torde blifva uppnådt i Frankfurt. Jag frågar eder nu, mina herrar, om j medgifven mig att för dessa få veckor vara aflägsnad från den mig uppdragna ärofulla plats i Kremsier, isynnerhet som jag afgår till Frankfurt blott i afsigt att arbeta för Osterrike, samt utverka att äfven åf hela Tyskland erkännes att Österrike måste förblifva detsamma mäktiga rike som det är. Båda uppgifterna äro, enligt sin natur, fullkomligt homogena och man styr mot samma mål. Likväl måste jag anmärka, att Österrikes riksdag ej kan öfvergå till den organiserande förfallningsfrågan, innan kampen i Unjern fullkomligt slutats. För närvarande kan och bör riksdagen i Kremsier ej göra annat, in öfverlägga om grundrättigheterna; Ehuru mycket än vigten af dessa öfverläggningar faler i ögat, så hyser jag dock det förtroende ill mina kollegers patriotism och insigter, att nin närvaro i Kremsier nu icke kan vara rängande, hvaremot min verksamhet i Frankurt torde blifva af vida större nytta. Skulle medlertid, hvad jag likväl betviflar, den så vändtligt vigtiga organisationsfrågan inom den agstiftande församlingen i Kremsier dessföprpnnan företagas, så skall jag ej förlora ett öonblick att ila till min post.o