Aftonbladet – 13 januari 1849, sida 3

kunna nu gifvas i stigande mängd. Hankarne borttagas icke före femte veckan. De djur hos hvilka andra perioden gjort betydliga framsteg eller öfvergått till tredje perioden, och hos hvilka foderlusten försvunnit, andedrägten är stönande och rosslande samt hos hvilka en klimpig näsflytning m. m,. infunnit sig, blifva sällan bättre. Följer läkning, så infinner den sig mycket långsamt, hvarvid könsten ingenting förmår. En åderlåtning passar sällan, och kan endast företagas has valfödda och kraftfulla subjekter. Åderlåtningen får icke stiga öfver 10 skålp. och bör icke förnyas. Vid närvarande förstoppning sättas såpklistirer och gifves ett laxans af glaubersalt; äfven kan man gifva det ofvan: angifna mosdt samt tjärvatten. Hyser man ännu någon förhoppning att kunna vid lif bibehålla de sålunda sjuka djuren, så böra de afiedande retmedlen icke försummas. i Sännolikt uppkastar mången den frågan: gifves det något preservativmedel, som kan förebygga lungsjukans inträde? — Meningarne äro häröfver delade; åderlåtning, hankär och tjärvatten äro de medel man i allmänhet föreslagit såsom preseryerande medel mot:sjukdomen. derlåtning. verkar visserligen för tillfället, men öfvergående, hvadan man litet emellanåt måste företaga den, om den skall ha någon synnerlig verkan; men man kan lätteligen härmed gå för långt, hvarigenom djuret försvagas, då dispositionen till sjukdomen understödjes. Professor With anbefaller att efter åderlåtningen gifva en butelj tjärvatten dagligen; men om detta varit af någon framgång är ännu ej konstateradt. Förr trodde man att lungsjukans utbrott säkrast kunde förebyggas genom anbringandet af -hankar, hvilka höllos 5 till 6 veckor i suppuration. Visserligen blefvo en mängd af djur förskonade, och det utan att någon separation blifvit företagen; men mången gång svarade hankarne icke emot den väntan man gjort sig om dem, och sjukdomen tog öfverhand. Vid så motsatta observationer kan man ej annat än tvifla på bankarnes nytta. Men då hankarne i allmänhet ej frambringa . någon skada, och de alltid hafva den verkan att kunna försvaga den inträdande sjukdomen och göra den lindrigare, så kan man utan betänkande: snarare begagna sig af detta medel, än att underlåta detsamma. Och huruvida andra medel kunna lofya bättre framgång, står ännu i vida fältet. I allmänhet beror det mest på den dietetiska behandlingen; djuren böra gifvas godt och oklanderligt foder, men icke i för stor mängd; man får icke utsätta dem för förkylning, regn och dimma, och om nätterna böra de hållas .på stall. Man ger stundom koksalt eller: fuktar fodret med sältvatten. Det vigtigaste är dock att sorgfälligt undvika hvarje tillfälle af smitta. Slutligen må följande anmärkas: angripes ett djur häftigt af lungsjuka, så är dess återställande tyifvelaktigt. År ett sådant djur, väl födt, så är det alltid af större eckonomiskt intresse att slagta det, då köttet kan förtäras utan hågot skadligt inflytande på helsan. Att genom slagtning undanskaffa de sjuka djuren är dessutom företrädesvis af stor nytta der, hvarest lungsjukan ännu icke uppnått hågon utbredning, ty gehom undanrödjandet af de sjuka djuren kan det blifva möjligt att förhindra sjukdomens vidare utbredande till den öfriga hjorden. De djur, som tillfrisknat från andra perioden, besväras vanligen af hosta, andtäppa eller andra lungfel. Utvärtes synas de friska, kunna gifva mycken mjölk, blifva feta m. m. Men icke sällan blir ett sådant djur magert, forifar att vara sjukt och dör slutligen af lungtvinsot efter 4 å 6 månader, ja mången gång först efter ett år; och hvad som: är det svåraste dervid är att ett sådant djur innehar förmåga att genom smilta kunna öfyerföra lungsjukan på friska. På detta sätt har ock lungsjukan bibehållit sig flera är der man trott den försvunnen. Men under det man trott sjukdomen försvunnen och. alla djuren läktå, samt uppköpt ny boskap, har den sednare smittats af den qvarvarande gamla hjorden. Häraf visar det sig tydligen, attdet är förmånligast att helt och hållet bortskaffa en hjord eller de djur, som förut hafva visat tecken af lungsjuka. Försäljandet af sådan boskap, undantagandes till slagt, borde strängt förbjudas, och till förekommande af underslef skulle djurläkaren vara förpligtad att bränna sådana djur med bokstäfverna L.S. (Lungsjuka), genom hvilket märke dessa djursicke vidare :kunde gå i handel annat än som slagtdjur, och då de så fort som möjligt dertill blefve använda, så skulle sjukdomens spridande härigenom i möjligaste måtto kunna förekommas. Slagtas djuret, bör köttet genast saltas, inälfvorna nedgräfvas på ett aflägset ställe och huden kalkas och skickas till garfyaren: Har lungsjukan fullkomligt upphört, så är det nödvändigt att stall m. mi. renas, för att utan fara kunna begagnas åt frisk boskep. Man iakttager följande: träck, urin och halm utköras på fältet för att genast nedplöjas eller nedgräfvas; det på stallskullen liggande fodret uppfodras på hästar och får så fort som möjligt, hvilka djur icke äro disponerade för lungsjuka. Sedan öfverstrykas alla föremål, såsom väggar, spiltor, krubbor, häckar, tak och golf med en tunn kalkgröt, till hvilken sättes 2 skålp. chlorkalk på hvarje ämbar. År arbetet förrättadt, tillslutas dörrar och fönster. Efter fyra dagar förnyar man påstrykningen, och sedan. dörrar och fönster varit flera dagar tillslutna öppnas de, så att hiften kan stryka genom stallet och afiägsna chlordunsten. Då chlor starkt angriper bröstet, så måste man vid dess användande iakttagaden försigtigheten, att under det stallet strykes fönster och dörrar slå öppna, och först efter slutadt arbete stängas de. Då stallet skall strykas för andra gången, böra fönster. och. dörrar hafva stått öppna cn tid, så att chlorgasen kan gåbort innan arbetet börjar. Sedan stallet på detta sätt blifvit renadt och luftadt, kan man utan betänkande insätta den friska boskapen: Ambär och öfrig stallredskap bör dock förut vara behandlad på samma sätt som nu uppgifvits med sjelfva stallet. Den å krubbor och häckar qvarsittande kalken behöfver icke borttvättas, emedan kalk och chlorkalk ej skada djuret, till och med i ännu större qvantitet. Då utbrottet af lungsjuka eller någon annan emittosam sjukdom inträffar, bör sådant genast tillkännagifvas hos Konungens Befallningshafyande, som förordnår om skyndsam hjelp, hvarigenom spärrning m. m., som alltid förorsakar stor skada för rörelsen inom orten, kan undvikas. — Hr öfverstelöjtnant Hazelius har begärt rum för följande Upplysning. Som jag eger anledning förmoda, att de