Aftonbladet – 13 januari 1849, sida 3

lg dd. UCIINA PUUKRL UDI HEld5l IJaSta Hals uppmärksamhet. Stockholm den 12 Januari 1848. J. A. Hazelius. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. EN SVARSON DRAPER SIN. SVAÄRFADER. Bonden Erland Persson: i Brödåkra, Hölls härad uti Halland, hade den 22 Mars 4848 jemte sin sön, Nils Erlandsson, bivistat Laholms marknad, der de velat afyttra en den förre tillhörig tjur. Detta 15okades likväl icke, hvarföre de måste åter hemföra kreaturet. Då de voro nära hemmet och redåninkommit på Brödåkra inhägnade bygata, utkom bonden Jöns Svensson, Erlands måg, hvilken äfven bodde i Brödåkra, från sin gård, hvarvid ordvexling dessesednare emellan uppstod. Mågen och svärfadren hade förut träffats på marknaden, hvarvid icke någon fiendskap dem emellan försports; men nu såg sonen sin fader hastigt falla omkull, och upptäcktes det att sådant skett medelst slag af en kastad sten, hvilket ingen annan än Jöns ansågs hafva utdelat. Erland -måste-en bel månad härefter hålla sig inom hus, utgick väl sedermera och tycktes blifva bättre samt återfick matlust, men förbättringen var icke stadig och oreda tycktes uppstått uti tankarne: han kunde väl — sade han — tänka, men icke utsägat. För öfrigt tillkännagaf han flere gånger ledsnad devöfver, att ham genom ett skällsord gifvit Jöns Svensson anledning till det skedda våldet. — Inför Häradsrätten ville Jöns först förneka, att han ämnat. slaget åt svärfadren. Han hade kastat stenen för att dermed hindra den omnämnde tjuren att intränga på Jöns egor genom ett öppet led. Sedan emedlertid Erlands son Nils berättat em händelsen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med. hvad här ofvan förekommer, erkände Jöns, att han vid ifrågavarande tillfälle i .yredesmode tagit en sten från: stengärdsgården och handlöst kastat den på sin svärfader. Härvid hade så tillgått, att först Nils och sedan Erland hade oqvädat Jöns. Erland hade dervid begagnat ett öknamn, hvilket Jöns fått uppbära allt sedan han såsom, vallgosse afskurit svansen på ett ök. Sedan Erland hunnit aflägsna sig några steg, erinrade sig Jöns, att han användt detta öknamn, och kom vid tanken härpå i en uppbragt sinnesstäraning, hvarunder han fullbordade en gerning, hvarför han säkerligen skulle skytt tillbaka, lerest han. vid tillfället varit nykter. Bland afhörde vittnem berättade Per Jönsson, att, sedan Erland: Persson och hans-son Nils i skymningen den 992 Mars, under hemfärden från Laholms marknad, gått örbi vittnet och Jöns i bygatan, hade denne yttrat. ill Nils och Erland: JI viljen väl icke slå mig nu gen?, Nils och Erland började härefter gräla på Jöns Svensson, under yttrande bland annat: hvad. vill du hafva, din helyetes T...Jöns? Alla tre: ortsatte härefter att gå, men Jöns, som syntes nåsot drucken, tog i vYredesmode en sten från gärdesvården och kastade den handlöst på svärfadren, unler det denne gick på tre eller fyra stegs afstånd från honom. Erland föll för slaget. Vittnet aflägsnade sig genast, men återkom efter en stund och 18 då Jöns och Nils i handgemäng med hvarandra: bå bygatan. Häradsrätten har dömt Jöns att genom halshuggning mista lifvet, hvilket utslag Götha Hofrätt fastställt. Målet är för närvarande hemställdt K. M:t. ag — Åter har i poliskammaren anmälan skett om tt nytt spelröfverin. Bonden Per Jansson från Alunda socken af Upsala län har den 44 dennes under någon förevändning blifvit innarrad i huset, AM 4 vid Rörstrandsgatan, hvarest han af 4 för honom okända karlar blifvit, genom bedrägligt spel ller kortkonster,, plundradpå 30 rdr, hvarefter le 4 spelarne sprungit sin väg med rofvet, För att väröfvyer höras, var i går plåtslagaren Arent Axel Lecnhard Rehbndahl — kvilken uppifvits bebo det um der spelet förevarit — uppkallad; men han ade sig ingenting hafva em saken att upplysa, emelan han uthyrt rummet 1ill skräddaregesälten Johnson. På grund häraf blef målet uppskjutet för den1es hörande, — För några dagar sedan inträffade härstädes en ändelse, som då densamma gifvit anledning till en nängd besynnerliga rykten, torde böra omnämnas så,. om den, enligt hvad vid polisförhören blifvit upplagadt, verkligen skall hafva passerat. En ung hemmansegare från Södertörn, hvilken hade ett ,2 å 3 månaders gammalt barn inckorderat hos en qvinna på Ladugårdslandet, kom n dag upp till barnets moder, hvilken är piga hos. n handlande på Norr, och tillsade henne, att samna dag komma till honom med barnet, emedan han rilte öfverlemna det till vård åt en person i den soecen han sjelf bebodde, då han kunde hafva bättre illsyn om detsamma. Modren, som ej häremot hade rågot att invända, infann sig äfycn på e. m. kl.4å 5 i hans logie, då hon, enligt aftal, -medhade. barret, hvilket han befallde henne lägga på soffan och så sin väg, hvilken tillsägelse hen äfven efterkom; nen som barnet skrikit mycket och det för öfrigt örekonv henne underligt, att cj någon qvinna varit illstädes för att mottaga detsamma, så hade hon en äng stund gvarstannat i portgången för alt afvakta ivad som skulle blifva af barnet. Slutligen ej mer kunnande beherrska sin oro hade hon åter gått upp I rummet der barnet ännu legat. gråtande på soffan nen. för andra gången blef hon åter utvisad af sin ordne älskare. Slutligen begaf hon sig åter hem, tögst: orolig öfver sitt barn. Då hon dagen :derpå