Aftonbladet – 13 januari 1849, sida 2

oe a andshöfdingen Lejonmark, en af Carls djerfvaste motstånlare, och under loppet af denna berättelse få vi tillfälle tt göra hans närmare bekantskap. Det led mot qvällen. Sällan hade väl i ett svenskt äger den tiden försports så mycken sysselsättning med slada frediiga yrken som hela den dagen vid Finsta. Sollaterna hemtade löf och granris ur skogen att dermed pryda tälten, och öfverallt i lägrets luckor voro äreportar uppresta. Kring kopplade gevär hade de gamla krigarne redar kastat sig i gräset, och de unge skalkades med bygden: tärnor, hvilka i hopar infunno sig för att skåda den stun: dande högtidligheten. Officerarne stodo i grupper, hä och der, väntande på det för hans durchlauchts ankoms bestämda klockslag. Det ljöd, och på ett från högvaktens post skalland I...gevärl! voro de på en gång från alla håll utryckand tropparna uppställda. Enligt en gammal loflig vana hos de höga, med un dantag af kung Carl, som ständigt anlände tidigare äl han utsatt, lät prins Fredrik öfver en timme vänta på sig De chefer, som ville stiga, sågo lika glada. ut... me kungens subalterner skrynklade sina väderbitna ansigten underoflicerarne svuro i mjugg, och en och annan mulei veteran, som hade fritt språk mot sjelfva cheferna, mum lade helt högt: Det är inte kung Carl, det... Den här åker vä han, i någon gammal, förgylld badstu ... det går int fort, det! Så knarrades tills ett moln af dam förkunnade de väntades ankomst. . i Lyckligtvis kom icke Prinsen i vagn. Sjell tappe älskade han soldatlifvet och ville, för allt i verlden, stöta krigare, segervanda af tidehvarfvets största hjelte. Han var till häst, omgifven af sin stab, och red kort galopp fram till det i centern af den öppna fyrkan ten på ett led uppställda befälet. Kamrater! yttrade han, sedan han kastat en pröf vande blick omkring sig, det är man intet smicker, d jag förklarar er mitt välbehag öfver dessa truppefs håll ning. Jag lyckönskar mig, att af konungens nåd hafv