Aftonbladet – 13 januari 1849, sida 1

De omfamnade hvarann, och under sken af det upp iktigaste deltagande lyckönskade kammarfrun sin ung vän till hennes stora fortunep. Ja, Gud vare lof! nu behöfver jag ej mer frukta bris och behof. Min förmögenhet är visst icke stor, men jag ka efva oberoende.n Jag hör det, och gläder mig obeskrifligt deråt. Hu tor är hennes förmögenhet? pEnligt det bref, som kom i går, skall den vara sexti .usen daler ... . Ah, en rätt vacker summa! Ja, fröken Regina ka visst lefva oberoende, och med ett sådant utseende derti! å vi väl snart säga... fru grefvinna...? Det ögonblick, dessa ord uttalades, vat det bittrast Regina hittills upplefvat... Hennes steg voro ännu för få på den nya ban oh beträdt, för att ej den tanken skulle störta öfve enne, och lik ett dolkstyng intränga i hennes hjerta... Iberoendet är priset på din vanära, och ingen ädel ma kall räcka dig sin hand... Och hon skulle dukat unde ör sin ångest, om ej kamrern haft den försigtigheten at vå förhand underrätta henne om att begreppet dygd, s 1082 än ordet bibehölls, vore såsom något gammalmodig ängesedan förvist från alta hof, och begreppet decorum sat dess ställe; men att detta ovilkorligt måste iakttagas Tan hade meddelat henne åtskilliga af Emerentia von Dä ens egna småäfventyr, hvilka bevisade, att om än de: äcka, talentfulla hoffavoriten icke just var något särdele lygdemönster, så kunde ingen förebrå henne det minst Passande i uttryck eller sätt att vara..Det förakt hon, i anledning häråf, kände för Emerentia sal henne styrka att qväfva sitt samvetes röst, och fas rennes hjerta blödde, besvarade hon frågan med ett små cende, som hon velat säga: kanhända! . Emerentia blef tvehågsen om hvad hon borde tänks och hennes hungriga nyfikenhet försatte henne i en gryn ina. Att söka någon upplysning af kamrern, som satt i e vrå och skref, det insåg hon vara förspild möda... Ho mbytte samtalsämne...