kärlek. Han har, kanhända för att följa sin värde väns efterdöme, liksom denne förälskat sig i en vacker enka (mamsell Lindmark). Men denna föregilna fru Juvigny är ingen annan än Lambertis hustru, hans laggifta hustru;! efter några månaders lyckligt äktenskap med henne hade den flygtige plötsligt öfvergifvit sin himmel för Italiens... Han reste dit, men lät sprida ut att han blifvit mördad på vägen; så fick han njuta sin odödlighet som konstnär medan han ännu lefde och sin frihet som ung-! karl medan hans lilla fru, stackars gräsenka,! satt derhemma och sörjde. Hon förblef icke, länge i okunnighet om sin verkliga ställning då blygdes hon att bära den trolöses namn, och kanske för att förströ sig gaf hon ett visst företräde åt herr Emil, hennes blygaste beundrare. Lamberti, som icke har någon aning om, att fru Juvigny är hans hustru, uppmuntrar sin väns kärlek och föregår honom med godt exempel; sålunda får man se, på samma gång Lamberti afger en brinnande kärleksförklaring för fru Delbois, faller till hennes föt-ter och kysser hennes hand, Emil bakom en. skärm göra alldeles detsamma för fru Lamberti-Juvigny, som hade gömt sig der för att undfly sin mans åsyn. Vare sig nu af hämdgirighet öfver den trolöshet, hvartill hon varit vittne, eiler af den gamla kärleken, återväckt vid ljudet af förrädarens stämma — nog af, fru Juvigny ber i; en biljett Lamberti besöka henne tidigt nästa morgon i Auteuil, der hon har en vacker paviljong. Lamberti har aldrig sett fru Juvigny; det är en bekantskap att göra... Men den skälmaktiga frun har denna morgon stämt möte med hela verlden; der stöter Lamberti på sin vän Emil; herrarne ha gemensamt det nöjet att träffa ännu en rival, den narraktige gamle Possessionaten Daubonne (Norrby); fru Delbois kommer också dit. Ändtligen får Lamberti återse sin fru. Han hade visst tagit för gifvet, att den milda varelsen sörjt ibjel sig under hans frånvaro, han skulle icke hafva rörts särdeles deraf; åtminstone syntes han nu mera fiat än glad vid det oförmodade mötet. Fru Juvigny, stolt och harmsen, låtsar icke om att vilja återknyta de band Lamberti i sitt lättsinne gjort allt för alt slita. Det blir då en ambitionssak för den egenkäre artisten, att återvinna hvad han förlorat; dessutom hade hans fru, under de två åren han varit borta, hunnit utveckla sin skönhet och sitt snille, så att han på nytt känner sig helt förtjust i henne. Han ställer således till en scen af tragi-komisk förtviflan, då han kommer med rtrensel och staf för att taga sitt sista farväl; fru Juvigny var den första som vid det patetiska afskedet brast ut i ett hjertligt skratt... När man skrattar är man icke ond längre; man försonas, och Lamberti, den lättsinnige Lamberti, lofvar bli den stadigaste bland äkta män. Om någon vill veta huru det gick med fru L:s blyge tillbedjare, herr Emil, så visar det sig af affischen att en kusin, Julie (mamsell Torsslow) hör till pjesen; hon var tillkommen för herr Emiis räkning, det är naturligt. Här finnas nog grundliga kritiei, som skola taga på sig en bister min, då de icke kunna draga någon nyttig lärdom af denna lilla pjes, men det är icke derpå ett teaterstyckes öde beror; publiken har varit belåten — dess utslag är afgörande. Hade domen utfallit lika gynnsamt för den följande pjesen! Enfalden från landet är ett gammalt stycke. Klassiskt — eller hur? frågar en af dess hjeltar. Ja, visserligen är det klassiskt, med sin skrikige, snikne och svartsjuke förmyndare, denne klyftige doktor Murr,, som vill inbilla en naiv Sabina att hon är hans hustru, och visst är hon klassisk, den lilla enfalden från landet, som låter inbilla sig något sådant, men sedan, när hon ändtligen får veta att det icke är så alldeles helt med äktenskapet, drar sin förmyndare så fintligt vid näsan och gifter sig med en ung man, som bättre anstår henne än den gamle Murrrr ... Ja, de äro klassiska allihopa, ifrån den gamle öfversten von Werden, ,utan tjenst, nu godsegare, till och med doktorns betjent, den tvärviggen Thaddeus. Man torde efter ett par representationer finna stycket alltför klassiskt för vår moderna tid; det är då icke skäl att vidare uppehålla sig dervid. I första pjesen hade hr Stjernström ett icke otacksamt parti; hr Norrby var rätt rolig såsom gammal possessionat. De båda unga enkorna, mamsellerna Frösslind och Lindmark, hade — det såg man strax — längesedan hunnit öfver den ändra sorgmånaden; redan då, sade Silverstolpe om sin unga enka, — — — — — — gret hon icke mer (ty hvem står ut att gråta ständigt?) såg soln i ansigtet, och lade cittran ner, stal då och då en blick på spegeln så behändigt och plockade uppå fichun... I Enfalden från landet ådagalade hr Malmström (öfversten) det jemna, väl beräknade spel, som gör denne skådespelare till en grand utilit, alltid sedd med nöje; hr Torsslow (doktorn) ansträngde sig kanske väl mycket. Fru Tillgren framställde ganska lyckligt karrikatyren af en gammal adelsdam. Hr Norrby (T haddcus) må äfven nämnas här, med godt vitsord. Å ChrTRYCKFRIHETSMÅLET EMOT DAGLIGT ALLEHANDA. Det är redan berättadt, att i detta tryckfrihetsmål, som handlar om förment förgripliet omdöme mot en fremmande regent, den