Aftonbladet – 12 januari 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, MORD ocH KRÖNING. ) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. NITTONDE KAPITLET. E Prinsen af Hessen hade tagit ett vördnadsfullt godnatt al enkedrottningen, ett ömtaf den förtjusta prinsessan, ett nådigt af alla andra, och var nu ensam med, om ej den mest aktade, dock den oumbärligaste af de sina, nemligen... kammartjenaren. Ju flera insignier af sin värdighet Fredrik bortlade, desto mer trädde alldagligheten af hans personlighet fram, och ju fullkomligare hans nattdrägt började lämpa sig för hvilan, i desto fullkomligare sympathi befunno: sig hans själ och, kropp, i desto förtroligare samspråk kunde hans Wilken inlåta sig med honom. Nå, ers durehlaucht, hvad tycktes om prinsessan? Bättre än jag förmodade. Hon har inte så fula ögon, fast de säga egentligen ingenting... deremot är pannan värdig en krona... temmeligen Väl växt... händer och armar, gudomliga. Men lät prinsessan i Guds namn vara i fred, och säg mig om du blef varse den obeskrifligt vackra flickan, som stod mig ,så nära i tullporten vid mitt intåg ?, ; Der stod mycket folk, der, ers durchlaucht... och svenskorna äro i allmänhet täcka ... Ah, prata man du! fortfor prinsen otåligt. Hon medföljde processionen ända till slottet... hvad hon kastade längtansfulla blickar in i slottsrummen! Hon är så vacker som hon vore till salu; en verkligt inbjudande vara... Hennes klädsel förrådde torftighet, så mycket besvär hon än gjort sig att få den lysande ... pHvad jag beundrar ers durchlauchts skarpsinnighet! Den är ock en hvarje regents medfödda och största egenskap... 1 Synnerhet om han, såsom ers durchlaucht, är kallad . . Han bockade sig djupt och tillade med hviskande röst: . till kronan. ) Se A. B. M 1—6 och 8.