Aftonbladet – 12 januari 1849, sida 1

för det närvarande, men så är du inte heller så ovan vic att uppsätta åtskilligt på expektanslistan. Men det sägei jag dig till, att mitt namn inte hör till saken. Godnat nu... eller dröj en stund till, och tala om den vackr: flickan, så somnar jag så mycket lättare. TJUGONDE KAPITLET. Det är ofta anmärkt att dödens annalkande återgifver tingen deras egentliga färg. Reginas far och mor hade, under hälften af deras lefnad, -knorrat mot Försynen, och förbannat konungen för det att deras egendomar blifvit dem beröfvade. Mannen borde väl åtminstone ha kunnat inse nödvändigheten för Sveriges konung att återtaga det, som blifvit kronan beröfvadt, och i fall han sansat sig, och ej varit alltför okunnigi landets gällande lagar, finna att monarken dermed ej företagit annat, än hvad lika mycket hans skyldighet, som hans rättighet, ålade honom. Det var dessutom kändt att det omenskliga i reduktionens utförande icke var konungens verk. Familjen von Bilow hade imedlertid igenom detta blifvit försatt i armod. I stället för att låta högfärd fara och, liksom tusentals andra menniskor, arbeta för sig och de sina, nedsjönko de i overksamhet. Ännu ej hunnen medelåldern, fördes mannen af förtviflan till en förtidig graf, och lemnade utan stöd sin maka och sin trettonåriga dotter... Vid tidpunkten för början al vårberättelse fortfor enkan att föryttra den sista återstoden af deras förmögenhet. Sorg och bekymmer förtärde hennes sista krafter, hvilka nöd och brist hittills hade uppehållit. De bättre dagar, som nu tycktes närma sig, kastade henne på sjuksängen, och tankan på att lemna sin dotter värnlös förbittrade och påskyndade hennes sista stund. Nu, men för sent, förebrådde hon sig sin otålighet, sitt knot... Förr hade hon, om icke underblåst, dock icke heller sökt qväfva det frö till högmod, den fåfänga, det begär efter nöjen, den afund öfver andras lycka, som grodde och fann en vextlig jordmån i Reginas hjerta. : För den döendes inre skärpta syn framstodo nu alla dessa oarter och laster i en fruktansvärd dager, och hon bäfvade för dottrens öde.