Aftonbladet – 11 januari 1849, sida 1

vara femtio år och ingen kan väl föreställa sig att ers majestät är prinsessan Ulrikas farmor — det är bestämdt ! Du är just en liten narr! blef svaret, och af solfjädern tilldelades honom en belöning, lika den fröken Emerentia nyss erhållit af prinsessan, men kanske med en än lättare hand: Färdig att låta föra sig ut i audienssalen, vinkade hon sin kammarherre, men prinsen steg fram och anhöll som en nåd om att få ledsaga sin mormor. Hvar är prinsessan ? frågade drottningen. Här, ers majestät ! svarade hertigen och visade på sin moster, som, uppvaktad af sina damer, i detsamma inträdde. q Nog passar hon på! fortfor han, hviskande till drottningen. Hon ville rätt gerna vara hvad ers majestät är. Ehuru icke utan att småle, kastade dock mormodern på honom en ogillande blick. Prinsessan rodnade och bleknade skiftesvis. Hvarken hviskningen eller blicken undgingo henne. Som hon, för afståndets skull, icke kunde. höra hvad han sade, så föreställde hon sig det långt värre än det var. Huru beskaffad qvinnan än för öfrigt må vara — sällan förnekar hon dock moderskärleken. Hedvig Eleonora hade under sin långa lefnad tj utmärkt sig för godt hjerta eller ömt sinhelag. Hon hade grymt förbittrat sin sonhustrus dagar, hon hade aldrig tålt, eller åtminstone alltid förbisett Ulrika, hade uppmuntrat den unge hertigen att förlöjliga sin moster och med skratt lemnat sitt bifall deråt. Men — nu släppte hon prinsens hand och gick emot prinsessan med snabbare steg än man kunde vänta af hennes ålder — i detta ögonblick, då sondottern för första gången skulle se sin blifvanide gemål, var hon mor, endast mor, och med djup rörelse tryckte hon barnbarnet i sina armar, och från hennes Kippar sväfvade med det själfullaste uttryck: Gud välsigne dig, min dotter ! a Hvilket skönt ögonblick skulle ej detta bafva varit, om -Ulrika lika kärleksfullt kunnat luta sitt hufvud mot farmodrens bröst!... NS Men drottningens moxgonbesök och systersonens hviskning stötte henne ifrån idem, och en isskorpa lade sig kring hennes hjerta. Utan att besvara farmoderns omfamning, kysste hon endast med kall ceremoni hennes hand. En suck undföll drottningen — och det var förbi... Farmodren var ej mera mor, endast majestätet återstod. Drottningen fattade åter hertigens hand och gick med stolta steg till den, på flera trappstegs höjd, under en med guldkronor och guldfransar prydd mörkblå sammetshimmel, för henne uppresta thron. Prinsessans anletsdrag hade antagit en obeskrillig sträfhet. Hon följde drottningen först till thronen, och intog sedan sin på ett trappsteg lägre ställda stol. Hofvet var nu församladt, dörrarne uppslogos och arfprinsen af Hessen inträdde. j I l