Aftonbladet – 11 januari 1849, sida 1

åter skönheten vidkommer, så ger jag anvisning på er: höghets stora, blå ögon, hvilkas glans sjelfva tårarne e förmå dämpa... på denna höga, Hljehvita panna, enkom skapad för en krona... på denna smärta, smidiga växt.. Nå, hvad den angår, hoppas vi väl, att någon förändring... Emerentia i ! inföll prinsessan hastigt och lyfte fingre! hotande emot favoriten, under det ett skarlakan bredde sig öfver ansigte och hals, ehuru — vi våga icke förtig: det — ett mildt småleende tillika krusade hennes läppar Äfven Emerentia smålog och fortfor: Än dessa förtjusande armar och händer? Kärleksgudinnan sjelf kän ej ha dem vackrare ... Nå? Om allt detta är fult, så vet jag i sanning icke hvad vackert ärb När utöfvade icke smickret sin makt? Favoriten lyckades bortskämta ödets sista varning... den kom också för sent och verkade derför endast, som ett hånskratt af fiendtliga makter, några ögonblicks tungsinthet. rg Lätt lynne hade prinsessan aldrig — nu blef hon åtminstone lugn. Det öfriga af förmiddagen tillbringades vid toiletten... och how var verkligen väl klädd. i En hvit, guldbroderad atlasdrägt visade, utspänd på den vida styfkjorteln, sitt rika broderi, dyrbara engageanter förhöjde armarnes mjellhet och rundning, och italienska spetsar omgåfvo axlar och barm. Då Emerentia sammanknäppte armbandet, förmådde hon, genom en skicklig vändning, prinsessan; som stod halfvänd från spegeln, att åter betrakta sig i den. Nå! hade ers höghet rätt i sitt klander för en stund sedan ? d j Smickrerska! sade Ulrika, i det hon gaf den skälmska kammarfrun ett lätt slag af solfjädern, och, fastän häftigt rodnande, med välbehag i spegeln sökte bekräftelse på hennes ord. Vid denna tid var äfven den gamla enkedrottningen färdig att lemna sin toilett, och i detsamma lät den unge hertigen af Holstein anhålla om företräde. Låt honom kommal svaräde drottningen, som aldrig kunnat vägra prinsen något af hvad han begärt. j Carl Fredrik stod redan utanför dörren, hörde svaret och sprang in, men stannade tvärt af häpnad framför sin höga stamfru. N d , Under hennes fleråriga opasslighet hade äfven svenskarne icke haft någon så synnerlig anledning till glädjefester, den unge fursten såg henne i följd deraf för första gången i. gala. Hvad är det, min son? Är det något fel på min klädsel efter du ser på mig så der? Åck nej, långt derifrån! Tvärtom blef jag slagen af häpnad vid anblicken af ers majestät. Jag har alltifrån det jag var barn; — sade den femtonårige — beundrat min goda och nådiga morfarmors konungsliga utseende... Men i dag!... Jag tycker hvad ers majestät var vacker vidprinsessans, min tants, ålder! Man kan inte tro er