Aftonbladet – 11 januari 1849, sida 1

EA du, en såden här liten tysk furste pockar på sina ano och det riksfursteliga blod, som rinner i hans ådror .. Och, stackars Ulrika! nu får du bereda dig på att tig och tåla ... ty inte är det värdt att klaga öfver den snö som föll i fjol ... den smälte längesedan till tårar .. Men han lär väl snart vara här, din högfurstlige brudgum och vi behöfva tid till vår toilette ... Farväl så länge min kära Ulrikal, Hon uppsteg och beledsagades derifrån, såsom dit af de begge damerna. Med en iskall och främmande bugning besvarade prinses san sin farmors farväl. Var det förargelse öfver drottnin. gens svåra sinnelag, som aldrig upphörde att plåga henne icke ens på denna för henne så betydelsefulla dag, elle: var det nattens drömbilder, som hos henne väckte er okuflig fruktan för framtida öden? .. Viveta det ej; mer stum stod hon der, orörlig som en marmorbild, och hennes stela, tårlösa ögon egde intet, hvarmed de kunnat still: hennes kinders brand ... Hon anade Sveriges och sin egen olycka ... Men bilden af en älskling, en make, började uppklarns i hennes själ ... Hon upptog sin brudgums porträtt Hon betraktade det med förtjusning ... och det Iog så kärleksfullt emot henne ... Om än tusende voro trolösa, så kan dock icke detta ansigte bedraga! utropade hon, och tårarne bröto sina dammar. Hon ringde. Hennes kammarfru inträdde. Frågan: hvad befaller ers höghet? dog på favoritens läppar vid anblicken af prinsessans våta kinder, och hon yttrade i stället: Min Gud! hvad ser jag? Ers höghet i tårar! ... på en dag, då hof och stadoch land ej andas annat än glädje öfver att deras älskade Ulrika ändtligen med sin hand lyckliggör en sig värdig prins, och genom honom vill blifva stammoder för en ny hjelteätt, värdig de höga Carlars rykte och äral Men, Emerentia ... furstarnes lättsinnigbet ... otrohet? O, om jag skulle bli så olycklig som ... Hur kan något sådant falla ers höghet in? Ers höghet är sig sjelf en borgen ... Jag är hvarken ung eller vacker. vUng! Nåd, ers höghet! Nu måste jag skratta! Tjuguåtta år !... Är det hela verlden det? Skall man då nödvändigt vara bara barnet för att gifta sig? Tillåt mig säga. att ers höghet just uppnått den ålder, före hvilken inger borde träda i äktenskap. Och dessutom — hvem är orsaken till, att den lycka, som nu tilifaller prinsen af Hessen, ej blef hans för fem eller sex år sedan? Jo, just enkedrottningen, som helst sett ers höghet oförmäld. Hvad ) Bref ifrån prinsessan Ulrika Riconora till konung Carl XII Sahlberge den 47 April 4744. Efter originalet i riksarkivet. Se Floderi Handl. till Carl XTII:s historia. 3:e delen, p. 342. ) Lovisa Dorothea, prinsessa af Preussen.