aa aa 0 AA Pn nn AA hd NYA TIDNINGAR. Vid hvarje nytt årsskifte framträda vanligen en eller flera nya tidningar här i hufvudstaden och presentera sig inför publiken, men året 1849 tyckes i detta afseende vara ännu mera fruktbärande än de föregående. Spekulationen synes likväl i år mest vara riktad på söndågarne, då de dagliga tidningarne hvila sig. Vi hafve redan omnämnt tidningen Bore, som presenterar sig i ett respektabelt format, och hvaraf J2 2 utkom i söndags. — En annan stridskämpe på samma bana kallar sig Folkbladet. Enligt en anmälan på främsta sidan tyckes denna tidning vara förnämligast beräknad för försäljning i lösa numror, emedan ingen prenumeration annonseras. Denna anmälan är undertecknad af hr K. J. Ekeblad, som förut utgifvit Odalmannen, tidning för hästvänner, åtskilliga poesier m. m. Vi erinra oss ej precist huruvida nyssnämnda tidskrifter upphört elier fortfara; men man kan ej neka; tt hr Ekeblad visar en berömlig håg att verka i sin mån för offentligheten och kunskåpers spridande. Denna värma och håg att gagna, jemte en liflig, ej obehaglig stil och poetiska anlag, synes förtjena uppmuntran, äfvensom ett visst savoir faire icke saknas uti hr E:s företag, om än ett och annat stundom kan vara att anmärka mot grundligheten. Det utkomna numret innefattar: en bön på nya året, på vers; en artikel kallåd: ,ingen vet hvad fattigdomen lider; — — om konventionen . i Malmöp; — — omrepresentationsförändringen,; — — Tidningsskrifvaren; ,— — Frihet, jemlikhet och broderskap; — — )De ungas löften,, poem; — — pLitet af hvarje, innefattande anmärkningar öfver dagens händelser, och serskildt rörande undersökningarne om Marsuppträdena; Till Stockholms respektive allmänhet,, en hemställan om stiftande al ett sällskap, med syftemål att förekomma och beifra husdjurens, isynnerhet hästens, plågande och oriktiga behandling, samt en följetong af några anekdoter och berättelser. Ganska vackert angifver redaktören uti artikeln tidningsskrifvaren, uppfattningen af sitt kall sålunda: ! Tidningsskrifvarens syfte måste vara, liksom prestens, allt ädelt, sannt och fosterländskt, han får åldrig lemna ur sigte, att ingen samhällsreform blir allmänt nyttig, så vida den ej grundar sig på rättvisa och det, som är sannt och sedligt: Vill han ett så vackert mål, så vet han ock att han endast genom öfvertygande skäl bör befrämja den sak, hvars målsman han är. Skall tidningspressen i vårt land tillvinna sig aktning och förtroende, ligger den största vigt deruppå, att hvarje tidningsskrifvare i sitt framställningssätt alltid iakttager måtta och hofsamhet, ty när man i det enskildta umgängeslifvet ej kan påräkna aktning och förtroende, om man gör sig till kolportör af. dåliga rykten och elakt prat om sin nästa, kan tidningsskrifvaren ej blifva annat än mindre aktad, så länge han med ovett och pöbelspråk söker tysta munnen på dem, som tänka olika med honom. Det har ty värr gått så långt här i Sverige, att folk nästan skyr-en hvar, som sskrifyver i tidningar, ty en och annan af våra publicister har genom sitt sätt att offentligen uppträda gifvit fart åt ordspråket: han ljuger som en tidningsskrifvare. . Ehuru förhållandet i allmänhet är sådant, att folk gerna lyssnar på den, som mer celler mindre qvickt talar dåligt om sin nästa, bör derföre tidningsskrifvaren ej, för att förtjena några lumpna skillingar, göra sitt blad till en rännil för allt smutsigt och gement. Då man ej kan smutsa ner andra utan att derigenom nersätta sig sjelf, bör hvarje tidningsskrifvare, som är mån om sin heder, icke inlåta sig i ringaste diskussion med den embetsbroder, som endast lefyver af skandalen. Den läsande. allmänheten skall förr eller sednare blifva på hans sida, hvars blad alltid är rent från all låghet och gör sig kändt för varm och omutlig kärlek till det fätta och sanna. Ett blad, som ej är till för annat än att sprida osanningar än om den ene och än om den andre, tillskyndar sin utgifvare bra liten inte tillfredsställelse, om han än deraf för någon tid kan hafva sin utkomst; men folkets ögon öppnas förr eller sednare, och då blifver han dömd utan all misskundsamhet, ty han har under hela sin publicistiska tillvaro föraktat det christliga budet: dömer icke, så varden j icke sjeltya dömda! Tidningsskrifvarens kall är stort och ansvarsfullt, han har ett helt folks uppmärksamhet fästad på sig, han skall ej allenast berätta hvad nytt som sker i verlden, utan han skall äfven först och främst med värma och kärlek nittlska för det rättas och sannas framgång på jorden. Gör han det alltid, så har han en -vacker belöning i hvar rättänkt menniskas aktning och i eget medvetande af sina afsigters renhet. Om detta kan fullföljas, så förtjenar detall uppmuntran. : j Uti artikeln representalionsförändringen, yttrar sig red. äfven på ett sätt, som är egnadt att tillvinna honom bifall, sålunda: Reformvännernas sällskap i Stockholm har gjort ale färtiont am fäderneslandet genom att hvinen an