na, under den farbågan, att sådant kan åstadkomma revolution. Men huru vill då A. P. tillvägabringa förändringar, genom påtryckning från allmänna tänkesättet, i ett rådande system, eller i ändamålsvidriga lagar, som envist försvaras af en privilegierad minoritet med makten för tillfället i händerna, om icke en sådan verkning i första rummet skall komma från kännedomen af missbruken och det missnöje, som deraf framalstras ; hvilket måste utgöra sjelfva grunden till en allmän vilja att framtvinga en förbättring. Att agitera endast för orons skull, och innan man ännu kommit öfverens om någonting, är, säger A. P., om icke rådligt, åtminstone onödigt. Men hvem har velat agitera endast för orons skull? Förhållandet är helt enkelt, och det kan icke bestridas, att reformvännernas program, öfverallt der opinionerna derom hunnit rådfrågas, vann ett så öfvervägande bifall, att såväl de bekanta reservanternes som klassvalspetitionen, i jemförelse dermed, endast fingo ett högst obetydligt antal röster. Emedlertid afgaf regeringen ett förslag, hvars grunder väsendtligt skilde sig både ifrån förstnämnde program och ifrån Bondeståndets tanka, samt innefattade ett helt annat, som hade mött stor obenägenhet hos pluraliteten? Om anmärkningar härom framställas inför allmänheten, och om det vid slutlig pröfning skulle befinnas, att föga eller intet vore vunnet med en förändring, efter hvilken ett långvarigt stillestånd å nyo skulle inträffa, månne dessa anmärkningars framställande då med skäl kan sägas hafva skett endast för orons skull, utan annat ändamål? Ar detta ej detsamma som att fördöma all diskussion? Aftonposten har slutligen sökt sitt hufvudstöd hos herrar Richert och Bergfalk. Men så vidt vi lärt känna desse herrars mening om det hvilande förslaget, är den ingalunda fördelaktig. Vill nu Aftonposten instämma med dem häri, så återstår ju intet annat skäl för antagandet, än att detta bör ske blott såsom ett nödfall för att kommaifrån det närvarande. Men7 detta är helt och hållet en smakaffär. som beror på bedömandet af de serskilda omständigheter, hvilka äfven vi anse böra tagas i betraktande, innan vi vilje bestämdt afgöra, huruvida förslaget bör förkastas, oaktadt dess stora brister och dess föga öfverensstämmelse med majoritetens önskningar. Men detta bör ej kunna utgöra ett hinder emot rättigheten och pligten att under tiden taga i noga öfvervägande hurudant det sannolika utsio iget skall blifva i afseende på tillfredsställandet af de önskningar och behof hos nationen, som utgöra hufvudmotivet för reformens egentliga nödvändighet.