Aftonbladet – 8 januari 1849, sida 1

dentliga ynnest för er, och genom er oskrymtade kärle för hans dotter, framdeles rättvisa denna hans bevågenhet. Bernhard svor att evigt tillbedja sin Elisabeth, ocIl bönföll om tillstånd att få försäkra henne om sin vördnac och kärlek. Nej, min unge vän! Tvärtom måste ni ge mig er hedersord på att för det närvarande alldeles icke yppa fö: henne det minsta, Elisabeth är nyss fyllda femton år har ännu ej gått till skrift, och ni finner sjelf att det inna dess ej rätt väl passar sig att giftastankar spöka i hennes hufvud. Bernhard suckade. ij Ni suckar nu... men när hon en gång blifvit er husfru skall ni tacka mig för den omsorgen att åt er hafva uppfostrat ett förståndigt väsende, och icke ett tok. Lifvet är långt, skönhet och kärlek flykta... tänk då om en fjolla blefve er enda återstod af henne!... Jag tror ändå... Gud förlåte mig mina synder... att hon redan tänker på er mera än hon borde., Hon släppte ej Bernhard förr än han lofvat att ännu icke för Elisabeth röja en glimt af sin ömma låga. Men... detta löfte var lättare att gifva än att hålla. TOLFTE KAPITLET. En eftermiddag ... Bernhard plägade nästan dagligen tillbringa sina från prinsens tjenst lediga timmar hos friherrinnan, Blott sällan tilläts honom då att se Elisabeth, men han vistades likväl med henne under samma tak, talade vid dem som nyss förut talat vid henne, och under den goda fruns ändlösa. berättelser om Carl den XI och reduktionen, såg han i fantasien Elisabeth, sysselsatt med något broderi, hvarunder hennes tankar naturligtvis skulle flyga öfver till honom, i hvars föreställning hennes bild utan uppehör ägde sin boning... : En sådan eftermiddag stadnade, med ett buller som kunnat väcka döda, tvänne tunga karosser vid friherrinnans port, och grefvarne Gyllenstjerna och Horn, samt den sednares grefvinna anmäldes. Dessa den tidens högst förnäma hade knappt hunnit relsa innan ännu tvänne riksråder jemte deras fruar annäldes, välkomnades och beledsagades in uti stora förma.et, der de, enligt den strängaste etikett, som i våra daar skulle förefalla löjlig, placerades af friherrinnan. I detsamma inkom äfven Elisabeth, beledsagad af sin ofmästarinna, hvilken ödmjukt stadnade vid dörren, uner det den unga fröken gick fram att kyssa de gifta da-l: