Aftonbladet – 8 januari 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD oc KRÖNING. ) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. ELFTE KAPITLET. Hvad kan vara älskligare, hvad ljufvare, än kärlekens första uppvaknande i en ung, oskyldig flickas hjerta? Hon fruktar den ej, ty endast menniskoförderfvet gör den fruktansvärd. Hon vet ej, hon anar ej en gång, att denna så milda, klara låga kan blifva henne en förtärande brand. Ack, hennes kärlek är ren, som offerflamman på Vestas altar, ren och frisk som luften på bergen en molnfri morgon om våren! Elisabeths var sådan. Hon hade blott tvänne timmar sett den man, som redan innehade första rummet i hennes hjerta... men hon kände ej denna kärlek, hon älskade blott. När han återkom, mottog hon honom med en systers tillgifvenhet, och hennes oskuldsfulla beteende ökade hans säkerhet; ty sedan de första rörelser, hennes behag uppväckt, hade tystnat, ansåg han ej vidare någon kärlek kunna komma i fråga, och han öfverlemnade sig utan tvekan till den rena sällhet han erfor i friherrinnans hus och Elisabeths sällskap, så sällan det sednare äfven blef honom förunnadt. Men kärlekens, liksom hatets, temperatur är aldrig stillastående, den faller eller stiger utan uppehör. Efter några få veckor upptäckte Bernhard att det var omöjligt att vidare inlåta sig i strid mot sin böjelse. Hvarje nytt försök gaf den tappre krigaren blott ett nytt bevis på hans nederlag, och hvarje nederlag yppade blott hans tilltagande svaghet. Understundom smickrade han sig väl med hoppet att erhålla Elisabeths hand, men hans återkommande skrupler förjagade snart den alltför dlättskrämda gudinnan. Andteligen förbarmade sig ödet öfver honom och skickade lilla Åzor till hans hjelp och tröst... Ja, om älskaren haft en, den mest slipade, förtrogen, skulle denne ej så fint kunnat utföra sin roll.. Men också var Azor en liten, liten knähund och friherrinnans förklarade favorit: Saken förhöll sig sålunda. En morgon hade friherrinnån efterskickat Bernhard, som genast infann sig. ) Se A. B.34 1—4.