Aftonbladet – 8 januari 1849, sida 1

Ursäkta mig, sade hon vänligt, att jag besvärar e; men jag har hört att en kurir i dag skall afgå till kun gen... Får jag bedja er att med denna lägenhet besörj ett bref från mig till general Örnstedt! Ryttmästaren förklarade sin beredvillighet dertill och den gamla damen aflägsnade sig för att hemta brefvet. Under tiden vandrade Bernhard ensam af och an i der stora salen, och undrade om ej ödet skulle vara honon så bevåget, att det åtminstone lät honom skåda en end: skymt af hans älskade Elisabeth... och se, då instörtad den bjäbbiga Azor, och hoppade och skällde omkring ho nom. Icke var den unge mannen just nu vid lynne at tåla detta bjäbb, och hade utan tvifvel skrämt hunder ifrån sig, om ej, såsom vanligt, allt som rör ett älskad föremål vore heligt... han ihågkom huru ofta det lill: kräket hvilat i hennes knä och slagligen burits på henne: armar. .. alltså lutade han sig i stället ned för att smeka djuret. Då märkte han ett bref som den odygdiga hunden insläpat, tog upp det, och de första ord, på hvilka hans ögon träffade, voro: ... om Guds vilja så fogade att de båda barnen kunde fatta tycke för hvarann, skulle jag anse mig och min dotter ganska lycklig ... Syn. och hörsel förgingo honom ... Må ej något af våra moderna lejon åt Bernhards enfald rycka på den mustache-beprydda läppen, åtminstone ej förr än olikheten emellan då och nu blifvit väl betänkt... den tiden älskade man ännu ej sig sjelf så högt, att i hjertat ej fanns nog utrymme för annan kärlek. Då han återhemtat sig stod friherrinnan framför honom. Hon hade saknat brefvet, insett sin favorits förräderi, men kom för sent att hindra dess följder, och hade troligen smygit sig bort, om ej deltagande för den ädla ynglingen nekat henne att lemna honom i en så upprörd sinnesförfatlning. Bernhard varsnade knappt den vördade frun innan han störtade för hennes fötter... och, oaktadt all hennes naturliga godhet fann hon det vara alldeles i sin ordning att en ung man utan både börd och förmögenhet, om äfven med ett knäfall, tackade för en så oförmodad lycka. Småleende räckte hon honom sin hand och bad honom uppstiga ... Efter ni nu händelsevis kommit underfund med förhållandet, ville jag att ni läste brefvet ifrån början till slut, på det ni måtte lära känna er ädle fosterfars . .. hon lade särskild vigt på ordet: fosterfars... ,utomor