Aftonbladet – 5 januari 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, MORD oc KRÖNING. ) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. NIONDE KAPITLET. Efter slutade göromål igenslog gubben sitt audiensrum, undersökte noga om de dubbla fönsterluckorna voro väl stängda och gick in i boningsrummet. Der påtände han tvenne ljus, ett öfverflöd, som vi sett annars var honom det förhatligaste af allt sådant, emedan det, som han plägade säga, lemnade intet efter sig. : Menm, mumlade han, är ung knekt, och sådana kunna aldrig hushålla, taga dagen som han kommer. I går öfverflöd, i dag svält, i morgon frosseri, får ej hos mig märka något, som khan skulle kalla smutsigt gnideri., fan tog fram en liten låda, den han satte på bordet, och beredde nu mera endast på Bernhards besök. Under sin väntan genomläste han, och det väl för trettionde gången, ett bref som han med Liewens betljening erhållit från Turkiet. sec POCh varen försigtiga. Jernbufvudet är ännu lika okufligt som förr, trotts hatet till hans bus skulle han vinna allas kärick, om han ej vore så sluten, så förbehållsam.... De yngre krigarne äro honom obrottshgt tillgifne, och den hemskickade ryttmästaren hör till deras antal.... Gubben hopiramade brefvet, hans ansigte blef nästan svart, dock återvann han inom få ögonblick sitt lugn. Detta bör ej väcka min förundran... det är ju naturligt att så skulle vara... men i ett 28-årigt sinne äro icke intrycken eviga... de största ovänner blifva ofta de bästa vänner och... de bästa vänner, de bittraste fiender.... Han skall, han måste hata tyrannen.... Jag bortrycker kärlek och trohet ur hans hjerta, och ditsår hämnden ...., : Hans blick kom att falla på ljusen, som till en god del voro brunna. pKlockan är redan mycket... hvad han dröjer! Nu först erinrade han sig att ryttmästaren var en fremling 1 staden. Han fattade hiocksträngen, och straxt derpå inkom en karl. ?