Aftonbladet – 5 januari 1849, sida 1

icke formlösa varelser. Också greps Bernhard af en ovi korlig rysning; men fast sted han på sin plats; flykt va honom ett främmande, ett obekant begrepp. Ilan lad handen på sabelfästet då tvenne förbigående qvinliga tjen stehjons samtal återförde honom ur trolleriets verid ti den verkliga. I detsamma uppsteg likväl hos honom en annan tank af nästan ännu betänkligare natur. Anda till den vrå a Turkiet, der Carl befann sig, hade lösa. obestämda rykte hunnit om sammangaddningar, som skulle äga rum blan: de stora.... Nu såg den unge krigaren tvedrögt oc förräderi höja deras svarta, blodbestänkta bantr, och slot tets brand tillräknade han dem såsom deras första bragd Den tilldragelsen hade han så ofta hört soldaterna omta!a att den stod nu så liflig för hans inbillning, att han tyckt sig se lågorna hvirflande höja sig mot himmelen, och hurt den behjertade lifdrabanten undan eldens raseri bortbai Carl XI:s lik.... Och ännu efter så många förflutna å hade ej slottet förmått att uppstå ur sin aska .... Store Gud! utbrast han, skall detta vara ett förebud till den konungslige hjeltens egna öden ...? Nej, bil ven förrädare; han är återkommen och j skolen digns under hans förkrossande fjät.... Jag ber allraödmjukast om förlåtelse... men skull nådig herrn vara en herre som heter ryttmästar Bernhard?) -Jo,... än sen då?..n Min husbonde väntar på hans nåd, och trodde ati hans nåd gått vilse, fördenskull skickade han mig med lyktan att lysa nådig herfn. Jag ser att din husbonde bär mycken omtanka för sina gäster.... Kom då, min vän!, sade Bernhard och följde Petter. Den korta vägen var snart tillryggalagd, och de stodo utanför procentarens hus. Endast hoppev att erhålla underrättelser om sina föräldrar, skåda sin mors bild, jemte tanken på att denne man varit en trogen tjenare i lans fars hus, hade kunnat förmå honom att nedtysta eller åtminstone mildra sin afsky för en person, den han nu ansag tillhöra menniskoslägtets afskum. Han steg in och besvarade gubbens ödmjuka helsning med så mycken höfighet som i sådan sinnesförfattning stod honom till buds. Hvad jag tackar er,, ttbrast gubben och fattade hans band, hvad jag tackar er för att ni uppfylit en gammal nans begäran... . Min herre! afbröt honom ryttmästaren. Ni har lemat en vexel till högst betydligt belopp i min Land...