Aftonbladet – 5 januari 1849, sida 1

,Hör Petter! du vet att jag väntar en herre... har dröjer nog länge... det är möjligt att han gått vilse.. tag du den ena lyktan, låt Sander taga den andra, och gå på särskilda vägar opp emot Riddarholmen. Han bi ryttmästaruniform och heter Bernhard; träffas han, så sä gen alt jag väntar honom. Skall ske, herr kamrer! . Bernhard hade ej lemnat slottet förr än det redan skymde. Hans väg förde honom öfver Riddarhustorget, der naturligtvis hans första blick föll på friherrinnans våning; den var ännu mörk. Det lifliga intryck han der erfor vid Elisabeth Örnstedts åsyn hade vikit för en mängd nya:bestyr under de första dagarne af hans vistande i Stockhoim, churu han föreställde sig det såsom frukten af hans fasta vilja att fly för den ljufva, öfverhängande faran. I detta ögonblick upplystes starkt det stora förmaket . .. en ungdomlig gestalt rörde sig der fram och åter... hans skarpa öga igenkände Elisabeth.... Men gardinerna nedföllo i detsamma för fönstren och undanryckte hans blickar den tjusande bild, hvilken nu hans fantasi uti ön yppigare glans framtrollade, och som lätare och tätare slöt sig till hans häftigt klappande bierta. Hans så ljuft drömmande eftertanka fann det på intet sätt farligt alt han öfverlemnrde sig åt dessa rörelser... det stod ju i hans makt att när som heist jaga dem sin kos .... Ur denna villa vaknade han ej förr än han kommit he!a kyrkobrinken uppföre, och ämnade just träda ut på den nu öppna platsen, der obelisken svår. då han, som i mörkret hållit sig för mycket till venster, stötte mot en mur. Han såg opp och märkte nu först utt han stod framför grundmuren till nya slottet. Hvem har ej erfartt de olika intrycken vid anblick af byggnader i mörker och vid dagsljus...? De kolossala. högre och lägre massorna af denna grund framställde sig i orediga, chaotiska bilder för vår aftonvandrares syn. En mur reste sig betydligt öfver de andra och visade med sina skarpa konturer mot den ljusare himmelen bilden af en hotande vålnad.... Stora stenblock stodo rundtomkring, lika baldurshällar kring en ättehög ... det hela förekom honom som cn, ieke:af menniskor, utan af andar raserad fästning, och han väntade hvart ögonblick att se dem framsmyga, sedan de utfört sitt fruktansvärda värf. : Carl XI:s krigare voro ej vana att frukta något, om