Aftonbladet – 3 januari 1849, sida 3

dess rent praktiska sida. TIDEN CONTRA MEDBORGARGARDERNE. . .... Den regent och den representation, som vilja bevara sin egen frihet och sjelfständighet, sina ministrars och egna medborgares trygghet, skola akta sig för Nationalgarders upprättande, der de icke finnas, eller afskaffa dem der, kvarest de redan äro införda, eller, om det sig icke göra låter, ika hufvudstäd.rnas garnison så mycket, att de förmå icke blott hålla deras upproriska befolkning i ordnink, utan äfven besegra nationalgardet, om det sig med henne förenar. (Tiden JM 5014, 2a sp.) Man må säga hvad man vill om Tiden, men i uppriktigt utsjungande af grundtonen i den dynastiska litanian, har den öfverträffat allt hvad man i den genren hittills haft att tillgå från arbetsbien i den konservativa bikupan. Ofvanstående kärnstycke, ur en uppsats i Tiden för d. 28 December förlidet år, framställer öppenhjertigt och ogeneradt såsom ett grundstöd för en konstitutionel styrelse tillämpningen af en princip, som i alla tider utgjort basen för despotiska dynastiers politik, och hvars från den sannt konstitutionella styrelseformen så vidt afskiljda tendens varit sjelfva urkällan till alla de olyckor och lidanden, som suveräna furstar nedkallat öfver sina folk, och hvilka, då måttet blifvit rågadt, framkallat de blodiga konflikter mellan folken och deras förtryckare, af hvilka Tiden just hemtat det enda stödet för sin åsigt att folkbeväpning är en för regent och representation vådlig institution. För vanligt menniskoförstånd synes det vara en vidunderlig sats, att folkbeväpning skulle medföra någon våda för regenten och folkets representanter, förutsatt att den förres regeringsåtgärder stå i harmoni med folkviljan och nationens väl, samt den sednare verkligen utgör hvad den borde vara: en representation af folket; ty folkbeväpningen måste, i sådant fall, tvärtom hafva en pligt och ett behof att värna och upprätthålla den regering och den statsform, som utgjorde ett stöd åt och en prägel af den verkliga folkviljan. Men från Tidens ståndpunkt är det konseqvent att se saken omvänd. Man känner nogsamt, att det mål, för hvilket dess patroner arbeta, icke är annat än att å ena sidan, under sken af rökverk för den konstitutionella styrelseformen, hembära sina offer åt maktens godtycke, samt söka utbreda denna politiska troslära så vidt det står i deras makt, medan de å andra sidan göra sitt bästa att söndra regent och folk från hvarandra. Icke mindre konseqvens visar Tiden, då den, uti blotta tillvaron af nationalgarde, trott sig finna en förträfflig anledning att påyrka förstärkandet af städernas garnisoner i den proportion, att de förmå icke blott hålla deras (städernas) upproriska befolkning i ordning, utan äfven besegra nationalgaaderna Detta oförlikneliga argument vägleder oss genast till den utgångspunkt, hvarifrån Tiden öfverskådar samhället i dess helhet. Man ser huru uppror, beständigt spökar för de hartmansdorffska fantasierna, och det mettörnichska universalmedlet åberopas såsom besvärjelseformel. För Tidens trosförvandter är det ett axiom: att hvarje stad, der nationalgarde finnes, äfven äger en upprorisk befolkning,, med hvilken nationalgardet förmenas göra gemensam sak. Har man väl tutat in detta i de maktägandes öron tills det blifvit så att säga politisk trosdogm, så är det sedan följdriktigt, att allt hvad garnison heter måste förstärkas, samt stående armå ökas, hvartill slutligen statsanslag skola äskas af folket — det qvasi revolutionära folket! — som af idel ömsint omvårdnad skickas till skogs efter ris åt sig sjelfy, och sedan tillhålles att ödmjukt kyssa den agande handen. För den deremot, som anser styrelsen vara till för folket, men icke tvärtom, förefalier det genast misstänkt att Tiden, då fråga är om konstitutionella stater, förutsätter en så stor divergens i sympatier och önskningar, att ett fiendtligt förhållande meilan folket och styrelsen antages som ell faktum, då man i motsats härtill skulle vara böjd att anse det för hvarje konstitutionel monarks främsta pligt att så föga sig efter folkets vilja, att hvarje fiendtlig konflikt mellan statsmakterna och folket blefve omöjlig. Men om verkligen en våldsam ER VB