Aftonbladet – 3 januari 1849, sida 3

skäl att i främsta rummet afvakta dels hvad förslagets upphofsmän sjelfve kunna och vilja göra för detsamma, dels också hvad beslut de konservativa fatta. Vederbörande böra i allt fall kunna draga den nyttan häraf, att de konservative möjligen skola finnas böjde för förslagets antagande i samma mån, som det väcker obenägenhet hos de liberzle. Låtom oss nu se hvad Aftonposten säger härom. Se här ett utdrag af dess artikel, efter meddelandet af det ofvannämnda yttrandet 1 reformvännernas sällskap: Vi bekänne oss vara öfvertygade derom, att derest hr Hierta, utan någon tanka på sin egenskap af Aftonbladets utgifvare, konsidererade detta, han, såsom en fosterländsk och politiskt betydande man, skulle tänka helt och hållet som vi, neml. så, att om man än här i Sverige, troligen länge nog kan leka med agitation, utan att åstadkomma revolution, omständigheterna med afs. på ställningen i flera delar af det öfriga Europa, likväl verkligen äro så serskilda, att det ovillkorligen måste anses bättre att (såsom hr H. yttrat) taga hvad som bjudes, om det kan fås, än att förkasta det, i hopp om att få något fullkomligare. Hr Hierta (vi tage oss den friheten att här adressera oss till den enskilde ledamoten af Reformvännernas sällskapp, icke till Aftonbladets utg.) är en alltför välsinnad och förutseende man, att ju icke lika väl, om ej bättre, än vi inse, att hvad som nu bjudes,, är tillkommet genom ett i laglig ordning af svenska regeringen taget initiativ, och att då hr Hiertas tidning, och legio andra, förebrått regeringar i allmänhet att de icke velat akta på tidens tecken och föreslå billiga öfvergångsreformer, utan genom sin hårdnackenhet framkallat omstörtningar, det icke just synes vara loyalt och rätt att med förakt tillbakavisa hvad som i detta hänseende bjudes, af vårt eget lands regering, allraminst för det fall, som här inträffar, eller att svenska regeringen, under ett ostördt politiskt lugn, framträdt med ett — i förhållande till, och bedömdt efter. Sveriges häfdvunna vanor, ja uråldriga lagstiftning och historia — till dess resultater visst icke mindre. utån fastheldre mera, liberalt och folkligt förslag än dem, som oktrojerats af regenter, öfver hvilkas hufyuden Damokles-svärdet hängt och hvilka sålunda kunnat. med Leporello i Don Juan säga: Herre, i min nöd, hvad skulle jag icke hafva lofvat? Vi hänskjuta detta till hr Hjertas egen loyalitet och hemställe derefter, huruvida det icke kunde vara mer patrietiskt och ett större bevis på politisk karakter att här i landet understödja en moderat reform — än att lemna allt för vind och våg. Och tror hr H., allvarsamt taladt, att något annat kan blifva resultatet af fronderiets föreningar mot det hvilande förslaget? Det liberala partiet här i landet (det är ju tillåtet att tala som vänner) är, om än i det hela starkt, likväl föga sammanhållet. Och det sednare är vilkoret för all förmåga att uträtta något verkligt stort. Agitation kan åstadkommas ulan en slik sammanhållning; men den gifver icke verklig kraft. Den liknar mer en uppblossande men snart derpå förkolnad eld; och i vanlig mening är den mer förslappande än stärkande. Hvarföre skola då de upprigtigt liberala heldre taga sin tillflykt till agitationen, som biottställer allt, utan att försäkra något resultat, än komma öfyverens om hvad som för tiden kan på laga väg erhållas i framåtskridandets rigtning? Och nekas kan det väl ej, att det, i afseende å representationsreformen, ligger en omätlig:fördel deruti att undanrödja stånds-, korporationsoch sjelfskrifvenhets-representationen; att få valrätt tillerkänd mäångtusen nu från all delaktighet i representantvalen uteslutna medborgare? Att få riksdagsmachineriet inrättadt på ett ojemförligt enklare och förståndigare sätt? Att i de konstitutionella lifsfrågorna, neml. rörande beskattningen, erhålla en verklig och bestämmande majoritet, i stället för de förhatliga och absurda förstärkta utskotten, der minoriteten inom riksförsamlingen nu kan lagligen blifva majoritet? m. m. d. aLåtom oss, hr Hjerta, någon gång gemensamt taga frågan från denna lika enkla som praktiska synpunkt. Tro oss, det blir då icke så svårt att decidera sig som då man på skrifbordet breder ut till jemförelse ett dussin fremmande konstitutioner eller utkast dertill; vi skola nemligen då finne, dels att alla jemförelser halta, dels att frågan här icke är eller kan vara om att få det bästa, som man kunde eller borde önska, utan, såsom en autoritet, hvilken hr Hjerta säkert icke jäfvar, neml. professor Bergfalk (enligt A. B:s referering i förrgår), vid Reformsällskapets senaste möte så rigtigt yttrat: att, under gifna förhållanden, antaga hvad man kan få, naturligtvis under förutsättning att något bättre framdeles kan erhållas. Så har det (säger den i häfderna vidt kringseende mannen) hittills gålt med alla stora förändringar. De hafva sällan blifvit fulländade i ett steg. Så kommer det väl ock att gå framdeles. Aftonposten har här resumerat i ett andetag det mesta goda som kan sägas till förslagets förordande. Att nu upptaga och skärskåda alla punkterna häraf, skulle blifva nog vidryftigt; Vi Vilje dock taga nägra i Detraktande. Aftonposten menar, att om man än här i Sverige troligen länge nog kan leka med agitation, utan att åstadkomma revolution, äro dock omständigheterna i Europa sådana, att det är bättre att taga hvad som bjudes, om det kan fås, än att förkasta det i hopp om att få något fullkomligare. Redan denna punkt angifver en betydlig skiljaktighet emellan Aftonpostens och våra åsigter. A. P. synes förutsätta såsom vore det Aftonbladets syftning att begagna agitationen för att åstadkomma revolution, och derigenom erhålla en bättre reform. Vi deremot önska ingenting hellre, än att: undvika en revolution; och tillägga, för att vara uppriktige, att en våldsam statshvälfning, under närvarande generation, enligt vår öfvertygelse, icke skulle bära någon sådan frukt till folkets bästa, som på långt när motsvarade de uppoffringar och lidanden sjelfva skakningen skulle förorsaka. Men lika omöjligt är det oss å andra sidan att inse, hvarföre en revolution skulle behöfvas. Lålom oss — ————————— ruo— :rc ——