Aftonbladet – 3 januari 1849, sida 1

ledamöter af nationalförsamlingen, som röstat för skattevägran, utan skall blott förfölja dem, som genom proklamationer och tal till folket, resor i provinserna o. s. v. utvecklat en större verksamhet för att utföra beslutet. Nationalförsamlingen i Frankfurt. Om man får döma efter åtskilliga yttre kriterier förestår inom Frankfurterkabinettet en kris, som ej torde blifva utan vigtiga följder, så väl med afseende på centralstyrelsens sammansättning, som sjelfva riksförsamlingens framtida verksamhet. Enligt hvad som kan inhemtas af de orediga frankfurterkorrespondenser, i tyska blad, som mer eller mindre mystiskt vidrört detta ömtåliga ämne, är förhållandet i korthet att den helt nyss bildade Gagernska ministeren hvarje ögonblick löper fara att sprängas, samt att det helt och hållet beror af den position de efter ministerförändringen starkt splittrade partierna komma att intaga mot hvarandra, och hvilkendera af fraktionerna kan lägga största vigten i den politiska jemvigtens vågskål, huruvida Gagern skall kunna stå qvar på den i detta ögonblick ytterst slippriga post, som han af händelsernas tvång funnit sig manad att intaga; eller om hans minister, straxt på nya året, skall se sig nödsakad afträda, i kraft af en mot densamma inom riksförsamlingen uppkommen opposition, som just i det afgörande ögonblicket, i ett nu framkallats inom densamma, såsom det vill synas genom en skickligt utförd partiintrig. För dem som ej följt med Frankfurterförsamlingens förhandlingar och följaktligen saknar närmare kännedom om partiernas inbördes ställning inom densamma, är det öfverraskande, att samme man, som, under de mest kritiska och stormande perioderna af nationalförsamlingens verksamhet, bibehållit ett sällsamt välde öfver alla dess fraktioner, och med sin öfverlägsenhet såsom statsman och folkledare lyckats sammanhålla församlingen, till och med i de stormiga Septemberdagarna, då upprorets fana blifvit höjd af det republikanska partiet och gatstrider rasade utanför Paulskyrkans portar: att, säga vi, denne samme, af hela tyska folket uppburne Henrik von Gagern, i det ögonblick då han ställer sig ispetsen för riksministören, möter en så stark opposition inom nationalförsamlingen, att hans minister löper fara att stanna inom minoriteten. Men saken får ett annat utseende när man känner att riksförsamlingens fraktioner sinsemellan sönderfallit uti tvenne stora hufvyudfaktioner: den ena med preussiska sympathier, som räknat sitt förnämsta stöd i Gagern, samt den andra med österrikiska, kraftigt understödd af den utmärkte österriska juristen, appellationsrådet Anton v. Schmerling, som var Gagerns företrädare i riksministeren. Så länge Gagern beklädde presidentplatsen i riksförsamlingen, förstod han på ett skickligt sätt förekomma alla allvarsammare konflikter mellan dessa båda hufvudfraktioner, för att bibehålla den så nödvändiga enheten, och han ställde sig medlande och försonande mellan dem båda. Ett slags jemnvigt låg äfven deruti, att riksföreståndaren var en österrikisk furste och riksförsamlingens president en man med preussiska tendenser. Då nu Gagern inträdde såsom ministerpresident i riksministeren, väcktes det österrikiska partiets farhågor att das Preussenthum, skulle göra sina åsigter företrädesvis gällande, och de österrikiska klubbarne, hvaribland äfven den Schmerlingska, trädde genast i verksamhet, för att motarbeta Gagerns mi-:nister. Följden häraf visade sig snart; ty uti det utskott, till hvilket Gagerns program blifvit remitteradt, äro blott 4 medlemmar, nemligen: Paur från Augsburg. Barth från Bäöjern,. Röder och v. Buttel från Oldenburg på ministerens sida, men deremot 11 ledamöter detisammas motståndare. Sjelfva Oberpostamtsreitung yttrar härom: Vi tro oss icke göra ett misståg, om vi antaga: att pluraliteten icke ir stämd för det Gagernska programmet.n Bestämda beståndsdelar af oppositionen mot iagerns minister i den tysk-österrikiska fråsan äro: 1:0 Schmerlingska klubben (70 röter); 2:0 hela venstern (110 å 115); 3:o den ärgenska klubben (20), som utbrutit sig från vasinoklubben, Gagerns egentliga stöd; samt io den så kallade ultramontanska klubben omkring 20 röster), så att tillsammans minst 20—225 röster kunna räknas till oppositiongi; En korrespondensartikel från Frankfurt, dFäerad den 20 Dec., har härom följande märkiga yttrande: Österrikes vigt faller daglion allt tyngre i vågskålen, och den bedrökiga politiken laisser faire och laisser aller, om alltid utmärkt Tyskland, bär sina fruker. Under det att till julhelgen de preusåiEnea