Aftonbladet – 3 januari 1849, sida 1

Ännu ett vittne hade med den mest spända uppmärk samhet åskådat nämnda uppträde, och det var. ., en flick omkring femton år. Hennes gestalt var nätt och smär hennes anletsdrag liknado en ännu ej fullt utvecklad ro senknopp. Hvad som likvål särdeles atmärkte henne voro hennes själfulla svärmiska ögon och en hy, hvitsor nyfallen snö, och nu än mera förhöjd af den sorgdräg hon bar efter sin för ett balft år sedan aflidna mor. Hon stod lutad mot ett fönster i första våningeh a det, den tiden Falkenbergska, nu Bergstrahlska huset Orörlig betraktade hon den massa af menniskor som hvälfd sig liksom under hennes fötter, och när den försvann höjde hon sina ögon mot himmelen och tryckte de sam manknäppta händerna emot sitt bröst, under det en tys bön sväfvade öfver hennes läppar om Guds beskydd fö: konungens bantr och goda englars vaksamhet öfver hen. nes fars lif. ,Hvad felas dig, Elisabeth? hördes ett äldre fruntimmer fråga, som under tiden oförmärkt inkommit. Elisabeth spratt till. Min nådigaste tant! Har inte tant hört uppträdel här på torget ? Jo, min nitce! Men jag förstår inte hur det kunnat bringa dig i en sinnesförfattning, som gjort dig känslolös för allt hvad som passerade omkring dig.... Här afbröts friherrinnan Posse genom en betjent som anmälde ryttmästar Bernhard, hvilken medförde bref ifrån seneral Örnstedt. Med ett. häftigt rop: Min far! flög Elisabeth ur rummet och ut i salen. Herr ryttmästare!, sade hon håftigt; ni kömmer från Purkiet, från min far?... O, hur mår han? Minns han innu sin Elisabeth, som hvarje morgon och afton ber Gud för kung Carl-och honom, med samma hön han sjelf befallde mig bedja då min mor och jag i Polen skiljdes från honom? ... Min mort...n Flickan brast i tårar. Jag har sedan förlorat min mor... Måltte en nådig Gud beskydda min fars dagar ! Den unge oflicern betraktade på en gång med förunIran och beundran det oskuldsfulla barnet, som så öppet