Aftonbladet – 2 januari 1849, sida 3

Av AN 6 EP EAA SA VAA således är man mycket böjd att draga på smilbandet när han säger något riktigt högtidligt. Chr. LITTERATUR. Om sjelfbildning af William EUery Channing; öfversättning; 83 sidd. 8:o å 24 sk. Denna lilla, till praktisk handledning för sjelfundervisning ämnade skrift börjar med ett biografiskt utkast öfver den ryktbare amerikanske predikanten ech skriftställaren, som äfven är auktor till förevarande bok. Channing, som för några år sedan (den 2 -Okt. 1842) bortrycktes af en smittsam feber, föddes i Newport på Rhode-Island 1780. I Sverige är han redan bekant genom de religionstal, som förut blifvit här i landet öfversatta och utgifna. I sitt fädernesland gjorde han sig först mera allmänt känd genom strider mot Calvinismen, mot hvilken han 1820 utgaf xmoraliska bevis. Sedan utmärkte han sig genom anmärkningar angående Miltons och Fenelons karakter och skrifter,. Till och med om Napoleon Bonapartes lefnad och karakter har han författat en uppsatts i Den Christne Granskaren,. Hvad som så fördelaktigt talar för Channing i hans polemiska förhållanden, är hans fullkomliga afhållande från personliga tillvitelser och bitterheter, hans foglighet och måtta, hans starka sanningskärlek och inspirerade framställning af de kristna sanningar, som äro gemensamma för alla trosbekännelser. Mest har han verkat genom folkskrifter, i hvilka han gjort tillämpning af kristna religionens stora sanningar på samhällslifvets behof och . oafbrutna framskridande. I Sverige torde väl Channings namn icke ljuda fullkomligt väl i åtskilliga presters öron, emedan han är bekant såsom tillhörande den unitariska bekännelsen. Men då denna skiljaktighet frånses, återstår dock en stor mängd religiösa och sociala ämnen, deruti ingen dogmatisk olikhet kan väcka fråga emot honom, men hvaruti deremot en varm, klar och skön kristlig anda jemte omisskänligt nit för. allmänt menniskoväl måste anslå hvarje bjerta och själ, som eldas af detsamma. Närvarande lilla arbete utgör ett föredrag, som1838 hölls i Boston såsom inledning till Franklinska föreläsningarne. Channings åsigter kunna i visst fall anses karakteriserade genom det föreställningssätt han utvecklar rörande hvad man brukar kalla massan af folkety. Han talar derom på följande sätt: Jag har uttryckt min starka sympathi för massan af folket; och den är grundad icke så mycket på dessa massors vigt för samhället, som fastmer på hvad de äro i sig sjelfva. Deras ställning är visserligen föga lysande, men deras betydenhet är derföre ingalunda mindre. Mängden af menniskor kan, i följe af sjelfva sakens natur, icke vinna utmärkelse; ty sjelfva begreppet om utmärkelse innebär, att en person framstår ur hopen. Be göra således föga buller afsig, och deras trånga verkningskrets väcker ringa uppmärksamhet ; men icke dess mindre cega de fullt ut lika mycket personligt värde, och äfven storhet. Hvar menniska, i hvarje stånd, är stor i sig sjelf. Bet är endast vår egen sjuka inbillning, som gör honom liten. En menniska är stor såsom menniska, hvarhelst han må befinna sig och ehvad han må vara. Storheten af hans natur gör alla yttre utmärkelser till obetydligheter. Hans förständ, hans samvete, hans hjerta, hans förmåga att kännå Gud, att uppfatta det sköna, att verka till sitt eget sinnes, sin yttre naturs och sina medmenniskors förbättring: allt detta är dyrbara företrädesrättigheter. I följe af den rådande villfarelsen, att hvad som finnes hos alla är föga förtjent af uppmärksamhet, betrakta vi likväl dessa förmåner såsom de vore af ringa värde. Men likasom i den yttre skapelsen, så är, äfven inom själens område, det allmänna det mest dyrbara. Vetenskap och konst må uppfinna nya präktiga sätt att upplysa de rikas boningar; men huru torftig och värdelös blir icke denna eklärering, i jemförelse med det för alla gemensamma ljus, som skiner in genom våra fönster, som frikostigt och opartiskt utgjuter sig öfver berg och dal, och hvaraf österns och vesterns skyar dagligen purpras. På samma sätt förhåller det sig med förståndets och samvetets och hbjertats himmelska ljus; ehuru gemensamma för alla menskliga varelser, äro de likväl af högre värde och vigt, än de sällsynta snillegåfvor, som gifva ryktbarhet åt några få. Låtom oss således icke med förakt anse den natur, som är gemensam för alla menniskor; ty ingen tanka kan mäta dess höjd. Den är en afbild af Gud; en afbild äfven af hans oändlighet, ty det finns ingen gräns för dess utveckling. Den som känner sig vara i besittning af själens gudomliga kraft, är en stor varelse, hans belägenhet må vara hvilken som helst. Man mä kläda honom i trasor, innesluta honom i fängelse, ålägga honom slafviska förrättningar: han blir alltid stor. Man må förjaga honom ur sitt hus, men Gud öppnar för honom himmelska boningar. Han pryder ej gatorna i en lysande stad; men ett ljust förstånd, ett rent hjerta, en dygdig viljas beslutsamhet förläna honom en värdighet af helt annat slag, och vida högre än de stoltaste byggnader af tegel och granit och gips och stuccatur kunna förläna, ehuru konstigt de må vara sammansatta, ehuru högt de må resa sig emot skyn. Men detta är ännu icke allt. Om wvi lemna å sido denna vår gemensamma naturs storhet och vända våra tankar till den jemförliga storhet, som i allmänhet väcker mesta uppmärksamhet, och som består i en persons afejorda öfverlägsenhet öfver van