och vidare framryckt emot Altenburg. Kl. 12 om natten den 17 hade Pressburg utan svärdslag gifvit sig; äfven Wieselburg har, efter en hårdnackad fäktning, blifvit taget af banen. Den kejserliga armåens hela linea, som sträcker sig från de yttersta sydliga gränserna ända till de aflägsnaste nordliga, har inryckt öfver ungerska gränsen och på 4 serskilda punkter börjat sina operationer. Dess förposter hade den. 18 framträngt ända till Raab och Neuhäusel. Vid Mortons, norr från Komorn, hade den 17 Uhlanerna gått öfver Waagelfven. Tvenne kolonner af insurgenterna stodo, den ena till höger om Nessmiel och Dotin, den andra till venster om Stuhlweissenburg. Man trodde att det snart skulle komma till drabbning 1 grannskapet af ;Pesth, eller mellan Raab och Komorn, der insurgenterna slagit ett befästadt läger. Uti Wien gingo rykten om ministerförändring. Kraus skall hafva nedlagt sin portfölj och Stadion skall i hans ställe öfvertaga finansdepartementet inom ministeren, hvaremot Schmerling skulle erhålla inrikesportföljen. En arbetarkravall skall hafva varit påtänkt och en kattmusik skulle blifva signalen; men då general Weltden lät förstå, att han, vid första musik, å sin sida skulle låta spela upp, hade detta den verkan, att både kravall och kattmusik uteblefvo. ITALIEN. Påfvens flykt. Vi hafva redan meddelat ett par olika uppgifter om sättet huru denna tillgick; men lemna likväl här nedan ännu en, emedan denna är officiell. Den förekommer nemligen i Neapels officiella tidning förd. 30 November och lyder så: Den 24 November om aftonen begaf sig, enligt aftal, franska sändebudet vid påfliga stolen, hr dHarcourt, till quirinalen och inträdde liksom för att få audiens hos påfven. Den helige fadren qvarlemnade sändebudet i sina rum, för att de derutanför varande skulle tro att företrädet ännu fortfore, och steg emedlertid i hemlighet — klädd till simpel prest — utför den: lilla trappan i schweizarnes korridor, satte sig i bäjerska sändebudet grefve von Spaurs vagn, som höll derutanför, och åkte med honom, genom stora porten, i rigtning åt San Giovano Laterano. Der bytte de om vagn, och komne utanför Rom togo de vägen åt Riccia-dalen, hvarest de funno en på dem väntande postvagn med grefve v. Spaurs Ifru och familj. I detta åkdon fortsatte påfven sin resa, såsom en till grefvens svit hörande abbå, och med sådan skyndsamhet, att han redan kl. 9 följande morgon (den 25) inträffade i Mola di Gaöta. Okänd för alla hvilade han der på ett värdshus, hvarest den på förhand från Rom afreste kardinal Antonelli — också okänd — väntade honom, jemte spanska legationssekreteraren Arnao. Efter en kort hvila begåfvo sig alla, med undantag af grefve v. Spaur, som fortsatte resan till Neapel, till Gaöta och togo der in på värdshuset il Giardinetto. Den 26 Nov. ankom utanför Gaöta franska ångbåten le Tenare, medförande från Civitaåveechia franska sändebudet d Harcourt, portugisiska ambässadören baron Venda de Cruz, monsignor Stella vid påfliga hofvet och flere herrar. Grefve v. Spaur, som på natten anI kom till Neapel, föreställdes genast af påfliga nuntien för konungen och öfverlemnade till Idenne en egenhändig skrifvelse från den hel. Ifadren, hvaruti denne gaf konungen tillkänna Isin ankomst och anropade Neapels gästfrihet för den katolska verldens öfverhufvud. Tidningen beskrifver vidare, huru konung IFerdinand blef alldeles öfvermannad af glädje löfver detta besök, huru han skickade två baItaljoner till lifvakt åt påfven och redan kl. 6 Ipå morgonen sjelf med sin gemål och flere af Isin familj reste för att uppvakta honom. AnIkommen till Gaöta, upplät konungen rum åt Ipåfven i guvernörens palats, der konungafaImiljen fick kyssa Pii fot. Följande dagen (d.l, 27) ankom påfvens broder, grefve Gabriel MaIstai, med sin son till Gaöta, och kort derefter len mängd andra notabiliteter. Den deputation, som romarne skickade åstad latt inbjuda påfven att återkomma till Rom, blef uppehållen vid österrikiska gränsen, oaktadt den hade fullständiga pass. Den skickaIde då ett ilbud till kardinal Antonelli i Gaöta; Ihvilken svarade, att det måste förblifva vid Ihvad påfven förkunnat i sin afgifna prolest, hvilken vore hans ultimatum. Påfven kunde således icke mottaga deputationen. I anledning häraf beslöt deputeradekammaren den 9 IDec., i en hemlig session, att insätta en tredje Ustatsmakt i stället för den flydda påfven, men latt dessförinnan ännu en gång af honom beIgära, att han ville ingå på Mamianis program: Ikonfederation och krig mot Österrike. Sedan: :lett nekande svar ankommit från påfven, af; Iskickade kammaren en ny deputation med det jultimatum, att om piåfven icke genast återI komme, skulle romerska folket afsätta honom l: Ifrån alla hans verldsliga rättigheter och värdigheter: me — -LE fär Pär LA Pär för Järr— föärr NN ms mA AA j4 Sedan alla dessa bemedlingsförsök hade stran-Idat, förklarade deputeradekammaren påfven af-Isatt från sitt verldsliga embete och utnämnde Jen provisorisk regering, bestående at senatorn af Rom, senatorn af Bologna och gonfalonieren i Ancona. Ministern Sterbini underrätta.Ide folket härom, tilläggande att påfven väl Jkunde återvända till Rom såsom kyrkans för-Iste biskop, men att stadens portar skulle blifIlva stängda för hans kardinaler och prelater. Folket gaf jublande sitt bifall tillkänna och -Idrog omkring gatorna, under ropen: död åt påfven! död åt kardinalerna! lefve italienska republiken! — Påfvens säkraste stöd, general I neeh; har måct flv till Sreria.