Aftonbladet – 29 december 1848, sida 3

IRÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Fabrikören Alm, boende vid -Kaptensgatan i Ladugårdslandet, anmälde i går, att han under loppet af 6 veckor å olika tider förlorat 4 silfyermatsked, 4 tesked, 4 sjalett, 2 halsdukar samt 4 näsduk, för hvilka stölder han hade orsak att misstänka qvinspersonen Lennholm, som arbetat hos honom ungefär lika lång tid, och hvilken dessutom befanns hafva på en krog pantsatt en af de bortkomna hals: dukarne, samt näsduken; hvarförutan hon äfven på ett annåt ställe pantsatt en assistanssedel å de bortkomna skedarne. Lennholm erkände sig hafva stulit halsduken och näsduken, å hvilka hon på krogen fått taga matvaror till belopp af 4 rdr 32 sk.; men assistanssedeln hade hon mottagit: af en kamrat vid namn Christin; hvilket äfven intygades af en annan närvarande bland hennes kamrater. Som den uppgifna kamraten i dag icke var tillstädes, uppsköts målet. — En handlande Rundblom anmälde att hans dräng Johan Lind rymt ifrån honom för några dagar sedan, samt sednast i går varit synlig i polisens förmak; äfvensom att Lind öfverfallit Rundblom, dymedelst att han gifvit Rundblom ett slag i synen med en smörgås, hvilken han erhållit till frukost. Som drängen emellertid icke var tillstädes, skulle han eftersökas. t — Vaktmästaren å Maria fattighus anförde i polisen klagomål öfver en på fattighuset intagen gubbe, vid namn Hedberg, hvilken, oaktadt han blifvit derifrån utskrifven för fylleri, icke kunde förmås att gå sin väg, och dessutom öfverföll vaktmästaren med de gröfsta oqvädinsord och hotelser. till lifvet. Då polismästaren föreställde H., att han såsom fattighjon borde uppföra sig höfligt och tacksamt, svarade H., att han visserligen vore fattig, hvilket han blifvit derföre att han hyllat rätt och sanning; men icke behöfde han taga stryk af-en vaktmästare, ej heller låta köra bort sig. Saken öfverlemnades emellertid till direktionen. — I går afton kl. omkring 40 blef en hofbetjent vid namn Lundman, på vägen till sitt hemvist i Skeppar Carls gränd, öfverfallen och sårad med knif i nämnde gränd af skomakaregesällen Lindgren och skomakarelärlingen Johansson, båda i kondition hos skomakaren Möller. Vid förhöret i dag berättade Lundman, att då han inkommit i gränden, bade han mött Johansson, hvilken, i anledning deraf att han burit livrå, frågat honom om han vore stallbetjent. Då L. härtill nekat, hade Johansson svarat: Ja, det gör detsamma, du ska ha stryk ändåp, hvarpå J. öfverfallit L. och gifvit honom åtskilliga slag. Efter en stunds batalj lyckades det L. att få J. under sig, så att han blef liggande på ryggen; men i detsamma hade en annan person tilldelat L. ett knifstygn iarmen, i hvilken L. nu trodde sig igenkänna gesällen Lindgren, så att L. varit nödsakad att retirera, samt ropa på bjelp. Emedlertid förföljde de både våldsverkarne L. ända till hans port, der de slutligen togo flykten, sedan de förut förlorat sina hufvyudbonader, och en af dem medtagit L:s mössa, hvilken varit försedd med hvit rand. Johansson, hvilken ett stycke derifrån blifvit fasttagen. af polisbetjeningen, hade då varit mycket smutsig på ryggen, samt barhufvad. Vid förhöret berättade Johansson, att då han tillika med Lindgren och tvenne andra kamrater på aftonen innevarit å krogen Amerika på Österlånggatan, hade de derstädes något ordvexlat med stallbetjening , hvilken innevarit å stället, men straxt derpå aflägsnat sig och gått till Ladugårdslandet. Sednare på qvällen och efter det J. skiljt sig från sina kamrater, hade han på hemvägen vid Köpmantorget hört buller och oväsen; hvilket föranledt honom att ensam gå ned i gränden, der han genast blifvit öfverfallen och dervid förlorat sin mössa, samt, då han tagit flykten, fasttagen af några ankommande polisbetjenter. Något knifstygn hade han icke utdelat, ej heller öfverfallit Lundman. Gesällen Lindgren påstod äfven att han blifvit öfverfallen af andra personer, dervid han förlorat sin hatt och i stället i mörkret fått tag i Lundmans mössa, hvilken han ämnat att tillbakalemna i dag, om han dertill fått tid. Om knifstygnet viste han intet. Målet uppsköts tills vidare, och Johansson samt Liedgren erkändes emedlertid skyldiga att träda i häkte.