der reformföreningarnes sträfvan hånas derföre att de talat för demokratiens sak, i samma afhandling förekommer det erkännande af demokratiens vigt, som vi satt till motto öfver våra reflexioner! Slutligen förekommer der äfven den der famösa utmaningen, som vi förut på ett annat ställe anfört (i A. B. 289), och hvar Tidsförf. ansluter sig till ingenting mindre än hr Franz Sjöbergs motion i Stockholms reformsällskap, om ett — Nationalkonvent! Denna utmaning tycks för öfrigt vara Tidsförf:s rens sista ord. Han upprepar-den i sin slutartike! och tillägger trotsande: vi hafva anvisat demokratien medlet, fullt öfvertygade att den näppeligen vågar försöket; och då Tiden sjelf icke gjort någon protest dervid, eller beledsagat den med någon anmärkning, så torde man få antaga att det förbehåll, Tidsinsändaren sjel tillagt, icke försvagar vår vid anförandet af utmaningen gjorda slutsats, att utmaningen gillas af det parti, hvars talan Tiden fört. Detta är så mycket sannolikare, som tidningen Tiden, i en mångfald af egna uppsatser, delat med insändaren samma åsigter och grundsatser, samma minnesslöhet för de skäl, hvilka allt sedan 1809 blifvit anförda för en representationsförändring, och samma oblyga förnekande af de många offentliga och vidlyftiga diskussioner, hvilka, sedan denna redan så aflägsna tidpunkt, ägt rum öfver denna fråga. Med minsta tillstymmelse till konseqvens bör partiet då ej heller kunna ogilla den utväg, som en af dess anhängare genom dess egen organ föreslagit, att få frågan afgjord; och om utmaningshandsken skulle upptagas, så går det icke nu mera an för Tidens patroner att protestera deremot. Tidsinsändaren har väl hänvisat på vissa artiklar i Tiden, hvilkas författare, till och med under åberopande af missgerningsbalken, tillstyrkt reformsällskapernas stängande med våld, och hvilka, å plus forte raison, måste antagas motsätta sig bildningen af ett så vidtomfattande reformsällskap, som det af hr Franz Sjöberg föreslagna och af Tidsinsändaren förordade. Men denna insändarens påpekning synes dock gälla blott några få antiqviteter bland Tidspatronaget, nu mera. Vi sluta så deraf att dessa och några dermed beslägtade vänskapsråd till regeringen visat sig meroch mer sparsamt i Tiden med hvar månad, och på de sista förekommit blott såsom glesa dyningar efter de stormhvirflar, som genomhveno Tidens Marsoch Aprill-artiklar, särdeles de der ryktbara med den oupphörliga ingångsfrågan: Nå, min värdaste, hur går det nu med republiken ?v Vi förmoda derföre, att det liberala partiet skulle kunna utan tvekan anse Tidsinsändarens utmaning som ett auktoriseradt häroldsrop, och att det blott beror på detta parti att antaga eller afvisa det; i förra fallet naturligtvis med befogenhet att, såsom den utmanade, sjelf bestämma tid och öfriga vilkor, utan annat förbehåll dervid än fair playn. Vi böra till slut ej underlåta att göra de konservativas organ den rättvisan, att den röjt en bättre och mera sansad ton, i mån som den nalkats sin upplösning, och att, om vi få anse Tidsinsändarens här omförmälta arbete för en af kodicillerna i Tidens testamente, det förråder en märklig intellektuell förkofran på Tidens gamla dagar. Fenomenet är för öfrigt icke ovanligt, äfven der paroxysmerna förut varit de mest betänkliga. Hvem kan t. ex. förgäta att till och med den tappre och oförliknelige, hidalgon, hvars minne Cervantes förevigat, kom till full sansning på sotesängen, efter att hafva tillbragt en lång lefnad med underfulla historiska forskningar, och i följd deraf ägnat sina sista krafter åt oförtruten spärridning till det irrande ridderskapets förmån,?